Litteratur

Helena Granström 

Betydelsen av kärlek

Weyler förlag

"Saker kan finnas och inte finnas på samma gång/ Det finns en närhet som är oberoende av avståndet."

Raderna kan låta som en beskrivning av vad det är att vara människa; att känna diametralt olika känslor samtidigt. Men Helena Granström beskriver snarare kvantmekaniken. Liksom mänskligt liv kan kvantpartiklarna anta olika skepnader.

Vad får det för konsekvenser för våra liv? 

Frågan genomsyrar Granströms nya roman som liksom hennes författarskap i stort färgas av att hon är fysiker. Här varvas utläggningar om fysikens teorier med filosofiska dialoger. Människor liksom kvantpartiklar speglar och påverkar varandra.

Bokens stora fråga är huruvida kärleken finns eller inte.

Jaget i boken lever parallella liv, som en iscensättning av multiversumteorin. Hon träffar personer såsom Konstnären som hon förälskar sig i och Småbarnspappan som hon har en affär med. Hon anpassar sig och projicerar sina egna föreställningar på den andre. Boken ställer således frågor om identitet, om var gränsen går mellan ett jag och ett du och om det någonsin går att mötas över den gränsen.

Som skildrare av psykologiska mekanismer är Granström skicklig. Stämningar fluktuerar på ett dynamiskt sätt. Samtidigt är boken svårtuggad. Den vetenskapliga ansatsen och det torra språket tar plats på bekostnad av berättandet. Berättelsen blir repetitiv, karaktärerna konturlösa och meningarna krångliga. De många bisatserna leder in resonemangen i en återvändsgränd snarare än utvecklar dem. Renodling och konkretion hade gjort boken mer lättillgänglig. 

Här finns dock ett fruktbart tankegods. Fysikens teorier dras till sin filosofiska spets. Om det till exempel finns parallella universum där alla möjligheter förverkligas, har vi då någon fri vilja? 

Granström söker omförhandla den rådande idén att vetenskap är något avskilt från människan, när vi själva skapar den. Synsättet påminner om den antika föreställningen om makro- och mikrokosmos. Där det lilla speglar det stora.

Dragen av panteism och den speciella form av alienation som Granström skriver fram gör att världen framträder som förunderlig i all sin partikularitet. Den originella blicken kan öppna för en djupare existentiell upplevelse och kanske föra oss lite närmare världen. Det i sig är uppfriskande, särskilt i tider då vi gör allt för att avskärma oss.