Skräck

Titel: Ruva

Visas på: Bio

I rollerna: Siri Solalina, Sophia Heikkilä, Jani Volanen

Regi: Hanna Bergholm

Speltid: 86 min

Betyg: 3

Tinja är 12 år och storasyster i en supersvennig – eller vad nu den finska motsvarigheten kallas – influerar-familj. Hon bor i en smaklöst inredd villa med en bortskämd lillebror, en mesig pappa och en mamma som är besatt av familjens anseende. Morsan ser till att rätt del av deras liv dokumenteras och postas i sociala medier. Hon pressar också dottern för att nå elitnivå i gymnastik, även om Tinja själv börjar bli ambivalent för de rigorösa träningspassen.

En dag hittar Tinja ett ägg som hon tar hem och ruvar på. Ägget växer och snart kläcks ett blodtörstigt fågelmonster – en datoranimerad skapelse som är övertygande och motbjudande, särskilt när den skabbiga fågeln väcker Tinja mitt i natten för att dregla henne i ansiktet och levererar grannens halvätna hund som jaktfångst. Hon döper den till Allie och börjar klä upp fågeln i peruker och klänningar. Så småningom börjar den likna Tinja också fysiskt.

"Ruva" har en kul och originell premiss som påminner vagt om den i "Splice" (2009), där ett forskarpar lyckas ge liv åt en monster genom att kombinera djur- och människo-DNA. Hybriden blir ett surrogat för en riktig bebis som paret får svårt att uppfostra när det får en aptit på mänskligt kött. "Ruva" har mer magisk realism och det köttätande monstret blir en metafor för pubertet. En monstruös representation för känslan av att bli en person som man inte känner igen, och som i Tinjas fall måste gömmas från omvärlden.

Höjdpunkterna är samspelet mellan Tinja och den groteska Allie. Debuterande regissören Hanna Bergholm och hennes team har lyckas drömma ihop en helt unik varelse. När monstret antar en mänsklig form kompenserar det genom att bli mer brutalt, till exempel med ett mordförsök på en sovande bebis.

"Ruva" skruvar upp äcklet tidigt och bibehåller fullt ös fram till slutet. Men kombinationen mellan komedi och skräck inte är helt lyckad. Det är svårt att hitta den humoristiska tonträffen hos den finska familjen bestående av vanlighetsrobotar. Stundtals känns det mer som ett uppskruvat avsnitt av "Svensson Svensson". Således går en hel del potential från den lovande premissen förlorad. Ändå har "Ruva" tillräckligt många effektiva vändningar och oväntade genreinslag för att aldrig blir förutsägbar – och den är underhållande hela vägen.