Elsa Johansson föds rakt in i skiftet mellan två paradigm. I det ena, som kallas Folkhemmet, råder självbesinning och stringens: man ser folk i ögonen när man hälsar, tar inte plats i onödan och arbetar strävsamt för sina tillgångar. Det andra präglas i sin tur av relativisering och en önskan att omforma det som har varit – att någonting accepteras i breda folklager behöver inte nödvändigtvis innebära att det är rätt.

Elsas pappa Ragnar representerar i sin pragmatiska okuvlighet den gamla världen. Hans yttersta önskan är att uppfostra sina barn till individer som ser sin del i relation till helheten och låter själslig disciplin gå före kroppsliga begär. När Elsa visar sig talangfull inom skidsport ägnar han sina begränsade medel åt att ombesörja hennes utrustning och köra henne till olika tävlingar. För folkhemsmänniskan finns lika lite utrymme för slarv som för socialkonstruktivistiska ifrågasättanden – ska man göra något så ska det göras ordentligt.

Så lyder upptakten till Lena Anderssons roman "Dottern", fristående uppföljare till "Sveas son" (2018) och liksom den ett slags biografi över den svenska idétraditionens utveckling. I bakgrunden skönjer man fortfarande farmodern Svea, som med sin gudsfruktan stod för ett annat slags strävan. Ragnar är i mitten – den svenska socialdemokratin förkroppsligad. Hos brodern Erik finns däremot det som komma skall: det flyktiga, diffusa, där individen är sin egen lyckas smed.

I egenskap av kolumnist besitter Lena Andersson en av landets mest särpräglade röster. Man kan komma på sig själv med att läsa henne inte för sakinnehållets skull utan för att betrakta hur hon bygger resonemang som om de vore logiska axiom. I en tid då uppmärksamhetskapital enklast genereras genom känslouttryck är hennes stil radikal: där andra brusar upp är hon svalt analytisk, där andra skriver i relation till varandra tycks hon inbegripen i en ständig kamp med sina egna tankegångar. När hon är som bäst skär hon som en laser genom tidsandan.

Vad man anser om hennes romaner handlar därför i mångt och mycket om till vilken grad man läser dem som idéförklaringar. Är romanen formad för att ge uttryck för en föreställning om världen, eller finns idéerna där för att fylla en berättelse med stoff? Man kan förstås tänka sig båda, men sinnet försöker ändå hitta rätt mellan de två perspektiven, som om man stod inför en av konstnären Oscar Reutersvärds omöjliga figurer.

Det är ett av skälen, får man anta, till att kritiken om "Dottern" är delad. För där man å ena sidan kan se en stringent och tydlig tankegång – sagan om folkhemmet gestaltad genom ett antal typfigurer – kan man också se en berättelse dränerad på det magiska i människans tillvaro. Det är välsnickrad spaljé eller vildvuxna rosor, men inte bägge på samma gång. 

Men läst som ett porträtt inte av en människa, utan en kollektiv förskjutning, övervinns man desto villigare av "Dottern". Genom att skala bort många lager av psykologisk individualitet skapar Lena Andersson en kontrastrik mall över det svunna landet Sveriges märkliga samstämmighet, den vi konstruerade genom sekel av kollektiv ansträngning och sedan lyckades förvanska under bara några decennier. "Paradiset" kallas förstaden där Elsa växer upp, och det är både som hyllning till och problematisering av den platsen som "Dottern" har sin förbluffande skärpa.