När jag ibland har tittat ut över en myllrande stadsgata, huvuden som stuckit upp mellan restaurangbord och stånkande bussar, har jag slagits av att den som kunde uppfatta livsberättelserna som göms där skulle ha stoff till en bra roman. Att alla historier, om de bara avlyssnades tillräckligt noga, skulle kunna stiga som toner i ett symfoniskt romanbygge.
Jag vet inte om Gunnar Nirstedt har slagits av samma tanke, men hans debutroman är hur som helst konstruerad på ett sätt som inte är alldeles olikt det jag beskriver. Lyhört lyssnade smyger han sig inpå person efter person. Ibland återkopplas till tidigare berättelser då karaktärerna möts. Men oftare stannar de vid att korsa varandras vägar, utan att ens tilltala varann, på den plats där de lever. Att det handlar om en närförort i Stockholm saknar inte betydelse.
Den som någon gång har slagit ned sina bopålar i en sådan vet att den, trots ytliga likheter med småstaden, rymmer en helt annan anonymitet. Människor kan veta vilka grannar som har jobb och hur de brukar gå klädda, kanske också vilka som sitter lite för ofta på pizzerian med ett glas vin, men kunskapen stannar ofta vid det som kan avläsas i det offentliga rummet. Det känns logiskt att åtskilliga av karaktärerna i den här romanen rör sig över gatorna i ensamhet – en som ofta inte blir mindre när de har slagit igen säkerhetsdörrarna till sina lägenheter.
"Valborgsmässoafton på Nytorps gärde" är inte är en roman som drivs av dramaturgi. Vi möter en man som plågas av sömnlöshet och balanserar på en lina vådligt spänd mellan förnuft och vansinne. En kvinna som besöker sin man som numera bor på ålderdomshem. En Pall Mall-rökande man som hoppas mycket på kvinnan som han just har träffat men som mest tycks få passa hennes hundar. En mäklare som har svårt att skriva presentationstexter till sina prospekt och som nog hade hoppats ta sig längre än till det förortskontor där han hamnat.
Bristen på dramaturgi känns sympatisk men kräver rörelse i någon annan form. I det här fallet skapas den av en stilistisk energi, ett språk som snabbt vecklar ut sig i långa meningar med bilder som sprakar till och lyser. Här finns en påtaglig förmåga att växla ton, att följa vitt skilda personlighetstyper, deras sätt att prata, röra sig, att avläsa manér och outtalade värderingar. Porträtten är överlag elegant och komplext gestaltade, möjligen med undantag för vissa gestalter i ett festande grabbgäng som blir väl flamsiga i min smak.
Länge tycker jag att boken skulle ha mått bra av fler sammanhållande element. Platsen i form av närförorten, och en mängd teman där livsbesvikelse sticker ut som ett av de viktigaste, känns först otillräckligt. Men så plötsligt antar berättelsen en annan form. Ungefär två tredjedelar in i boken står en enda mening på sidan som sedan ska följas av korta, närmast poetiska textstycken: "Hur ska man stå ut?"
De här fem orden bidrar med en existentiell laddning till de berättelser som tidigare har passerat revy. Det uppstår också en symbolisk meningsdiskussion kring vad den stundande Valborgsmässoelden egentligen står för. Ett lätt desperat firande av att vintern äntligen är över? Eller ett skört hopp om att något nytt och bättre kanske ändå kan börja? Jag vet inte, något jag däremot är säker på är att Gunnar Nirstedt har skrivit en roman som kommer att dröja länge i mitt minne.