Drama/Romantik
Titel: Tillfälligheter och fantasier
Visas på: Bio
I rollerna: Kotone Furukawa, Kiyohiko Shibukawa, Katsuki Mori
Regi: Ryûsuke Hamaguchi
Speltid: 121 min
Betyg: 4
"Tillfälligheter och fantasier" inleds i likhet med Oscarsprisade "Drive my car" också i en bil. Den här gången i baksätet på en taxi, där väninnorna Meiko och Tsugumi går igenom den sistnämndas senaste dejt. Den var oväntat lyckad, magisk till och med. Snart kommer det fram att det är Meikos expojkvän Kazuaki som Tsugumi har förälskat sig i.
Meiko konfronterar exet på hans kontor efter arbetstid, och försöker förklara sin kärlek igen, trots att hon bedrog honom under deras förhållande. Kanske vill hon ha honom tillbaka, kanske vill hon bara försäkra sig om att han fortfarande älskar henne. Det är förstås extremt dramatiskt. Ett destruktivt samspel som ramas in av en stilla visuell poesi disciplinerat inbakat i berättandet. Som i en fokuserad inzoomning där Meiko kastar sitt gråtande ansikte i händerna i en drömsk sekvens om att erkänna sin kärlek öppet och konfronteras med konsekvenserna.
Ryûsuke Hamaguchis episodfilm rör sig i kontorslandskap och universitetsmiljöer. Fint inredda hem, komplicerade inre liv. Till skillnad från i "Drive my car" spelar kvinnorna huvudrollerna i de tre episoderna. Det andra fristående kapitlet handlar om en gift småbarnsmamma med ett självdiagnostiserat sexmissbruk. Hon låter en ung universitetsstudent övertala henne till att iscensätta en metoo-situation som hämnd för en gammal oförrätt. Det leder i stället till ett kärleksfullt och erotiskt laddat möte mellan två otippade själsfränder. Något som får en mörk twist flera år senare vid ett annat slumpmässigt återseende.
En tredje episod handlar om två lesbiska älskare som ses för första gången sedan gymnasiet. Men mötet visar sig vara ett missförstånd och utvecklas till traumabindningar som övergår i en blandning av rollspel och terapi.
De tacksamma tillfälligheterna i titeln används för tidlösa krockar som kan riva upp sår från att möta ett ex igen, när hon eller han har träffat någon annan. Det finns en sanning i den nakna dialogen som aldrig blir banal och ändå tar sina rollpersoner på största allvar. Det välskrivna manuset och skådespeleriet flyter samman utan ansträngning i scener där ett helt liv kan kastas om efter en interaktion. Det är både hopplöst, vackert och ibland ren otur.
