"Den som påstår att fotboll bara handlar om att göra mål har inte förstått någonting om spelet." Citatet är hämtat från författaren C.S. Lewis och återfinns i Niklas Rådströms tankebok om fotboll, där upplägget följer fotbollsmatchens form ända ut i kapitelindelningen. "Uppvärmning" inleder, "Tilläggstid" avslutar.

Jag har själv slagits av att varje sport rymmer en egen filosofi, en kärna med paralleller till både politik och livsåskådningar. I fotbollens fall har den 90 minuter långa matchen dessutom många likheter med livet; där finns en begränsad tid som ständigt tickar på och manar oss att göra det bästa av den, spelare och tränare kan dra upp vilka strategier som helst men slump och tillfälligheter lär ofrånkomligen komma i vägen.

Grundläggande för både demokrati och fotboll är, vilket Rådström också konstaterar, respekten för motståndaren och att uttrycka sig med en viss återhållsamhet. Det behöver också finnas en tilltro till att människor är goda och att vissa regler måste respekteras, så länge de tillämpas med gott omdöme.

Fascinationen för sporten väcks på allvar då Niklas Rådströms yngste son börjar spela i ett knattelag. I takt med att killarna börjar förstå spelet, och den egna rollen i det, utvecklas laget från bolljagande klungfotboll till en idé om samverkan där alla har en uppgift. Rådström skriver om fotboll med författarens blick för samband. I hans fall dras dessa oftast mellan spelet och vår demokrati, även om där också finns juridiska och konstnärliga aspekter. Laget blir större av spelarnas olikheter. Begränsningar och regler är till för att skapa frihet, inte motsatsen.

Rådströms slutsatser är branta. Han beskriver offside-regelns avsikt som att frigöra spelarna från att vara låsta vid sina positioner, och menar att regelns nödvändighet också anas då identitetspolitik drivs för långt. Han ser hur en domare kan blåsa sönder eller förlora greppet över en match, och på liknande sätt kan juridikens representanter bli både för rigida eller för slapphänta i sin tillämpning av regler och lagar. Här finns också mer självklara paralleller, som då Rådström ser konsekvenser av pengars ökande inflytande inom fotbollen. Förut jämställda läktare ersätts med VIP-varianter. Arenor som förut haft namn efter platsen de stod på döps om efter sponsrande företagsnamn.

Några lär nog tycka att Niklas Rådström borde ägnat sig mer åt fotbollens konstnärliga aspekter, att skönheten i spelet hamnar i skymundan av alla filosofiska och politiska perspektiv. Fotboll är för de flesta av oss något som vi njuter av för dess egen skull, inte minst under ett stort mästerskap. Men Rådström lyckas på åtskilliga ställen urskilja sådant som inte vore lätt att upptäcka utan blickar riktade mot fotbollsplanen. Jag misstänker att han eftersträvar det allmängiltiga, men jag skulle ändå ha önskat mig fler verkliga exempel. Det hade gjort texten mindre abstrakt och förmodligen breddat läsekretsen. Starkast är Rådström just då han är konkret och specifik. Med det isländska herrlandslaget vid EM 2016 som exempel, visar han hur ett lag utan toppspelare kan överträffa lag fyllda av stjärnor.

Med mig från boken och planen tar jag fotbollsspelarens livsviktiga förmåga till speluppfattning, hur den motsvaras av bildningens förmåga till nödvändig orientering i en föränderlig, orolig omvärld.