För en tid sedan pågick en debatt om skolämnet historia och begreppets allmänna innebörd. För att bereda plats åt allt nytt skulle man ta avstamp i det vi kallar renässansen, det vill säga västeuropeisk kultur från 1300-talet och några sekel framåt. Allt tidigare inom samma ämnessfär finge komprimeras i korta sammanfattande notiser.
Barbari! utropade många erfarna lärare – medan andra såg fördelar.
Som väl är vann förslaget inte tillräckligt gehör för att förverkligas. Det allvarligaste med en sådan tidsgräns vore förlusten av det vi kallar antiken, det vill säga den gamla grekisk-romerska odlingens grogrund, från vilket begreppsparet tragedi och komedi för övrigt härstammar.
Peter K Andersson tycks inte riktigt inse allvaret. I "Komikernas historia" lämnas antikens komiker därhän. Må ingen tro att jag med detta insinuerar bristande historisk bildning hos författaren. Jag gissar att han kanske helt enkelt vill framstå som modern. Historiska kunskaper måste man rimligen erkänna en universitetslektor i just detta läroämne vid Örebro universitet.
Låt oss nu lämna frågan om sekundära bevekelsegrunder och i stället rikta uppmärksamheten mot det som "Komikernas historia" faktiskt handlar om.
I 20 kapitel namngivna efter lika många "komiker" – för att använda denna term – ger oss Peter K Andersson en historisk exposé över deras historia. Somliga utövade sin konst inför stor publik, måna om god stämning och stimulerad av de starka drycker som serverades. Medan andra, till exempel hovnarren, hörde till ett bestämt hushåll.
Rikast persongalleri presenteras i kretsen runt Shakespeare. Där har vi teatermannen Will Kemp som anses ha spelat alla Shakespeares komikerroller i pjäserna "Kärt besvär förgäves", "Romeo och Julia", "En midsommarnattsdröm", "Köpmannen i Venedig" och "Mycket väsen för ingenting". Lägg därtill de två pjäser som anses höra till Shakespeares främsta: "Kung Lear" och "Stormen". I fallet "Kung Lear" är det i praktiken narren som är den kloke och kungen den tidvis galne.
Från renässansen och fram till vår egen tid talar Andersson med auktoritet och tar fasta på utvecklingen mot en särskild komisk sfär. Utvecklingen började redan på 1500-talet. Det folkliga och populära som plockade hem skratt började alltmer betraktas som lågt och vulgärt av eliten. Under 1500- och 1600-talet kunde commedia dell’arte ännu spelas på samma scener som klassiska tragedier. Men under 1700- och tidigt 1800-tal förpassade olika kulturgenrer till olika arenor.
Likt all folklig och populär offentlig konst framfördes komedin under lång tid inte sällan ihop med musik. En modern musikkomiker med få medtävlare var Victor Borge. Han höll den komiska fanan högt samtidigt som han med sina humoristiska tolkningar av ofta kända musikstycken drog ner den klassiska musiken på jorden.
Via narrar, clowner, bondkomiker och varietéartister som Marie Lloyd – en av de främsta underhållningssångarna av sitt kön under många år runt sekelskiftet 1900 – rör sig Peter K Anderson framåt genom historien mot mer moderna komiker som Richard Pryor och Steve Martin. De porträtterade får var och en representera en epok i komikernas historia.
Hur är det då med till exempel Chaplin? Varför applåderas inte denne komiske centralgestalt av författaren? Kapitlet om honom har rubriken "Charlie Chaplin – den störste?". Kanske ett fall av övermättnad?