2019 års Nobelpris i litteratur gick till österrikaren Peter Handke. Men kanske skulle en annan österrikisk författare ha fått priset – Friederike Mayröcker. Men hon kanske är för gammal? Mayröcker föddes 1924 i Wien, där hon fortfarande bor och är verksam. Hon har sagt att hon behöver bo i staden för att kunna skriva. Sedan debuten 1946 har hon gett ut ett hundratal böcker, både poesi och prosa. Mayröcker lever i och genom litteraturen. Hon fullkomligen andas den.
Åldern spelar ingen roll för Mayröckers ständigt flödande kreativitet. Hennes senaste bok "Patos och svala" gavs ut så sent som 2018 då hon var 94 år. Nu finns den i översättning av Ulla Ekblad-Forsgren, som också har översatt flera av Mayröckers andra böcker till svenska, bland andra "Scardanelli" som handlar om den tyske diktaren Friedrich Hölderlins sjukdomstid i tornet i Tübingen. Mayröcker menar att hon behöver droga sig med Hölderlin för att kunna skriva. Det är lätt att bli hög på hans lyrik. Hon behöver alltså två saker för sitt skrivande: Wien och Hölderlin.
Innan Friederike Mayröcker ägnade sig på heltid åt sitt författarskap, försörjde hon sig som lärare i engelska i Wien. På 1950-talet tillhörde hon den avantgardistiska Wiener Gruppe som experimenterade med konkret konst och kollagetekniker. Hennes livskamrat, poeten Ernst Jandl, var aktiv i samma grupp. Han dog år 2000.
Kollage och experimentell lust är något som karakteriserar Mayröckers stora författarskap. Trots att hon har genomlevt det turbulenta 1900-talet så handlar hennes böcker varken om politik eller samhälle. De handlar om något annat.
Vad som intresserar Mayröcker är individens förnimmelse- och medvetandeprocesser. Därför spelar språket en sådan viktig roll i hennes omfattande författarskap. Hon skapar kollage av erfarenheter och idiom som blir till helt separata universum. Kanske är hon trots allt en politisk författare? Åtminstone i våra tider, då hon hävdar individens rätt till ett eget inre liv i ett konservativt och högernationalistiskt Österrike.
Att öppna en bok av Friederike Mayröcker är att öva sig i ett nytt sätt att förnimma och tänka. Hennes associativa stil är halsbrytande i kombinationen av vardagliga observationer, citat, minnen, drömmar och reflexioner. Hon ställer stora krav på läsaren men ger desto mer tillbaka. Mayröckers litterära värld är fullständigt unik och utan like. Mayröcker har flera gånger sagt att hon tänker i bilder och att hon, när hon skriver, går in i bilderna och vandrar omkring i dem. När man läser en bok av Mayröcker får man göra henne sällskap på dessa vandringar.
Bakgrunden till "Patos och svala" är en vistelse på sjukhus sommaren 2015 i Klostergarten. Det är en psykiatrisk klinik. I den främmande miljön kan hon inte skriva och i stället för hon protokoll över den enformiga tillvaron på kliniken. Väl hemma igen fogar hon samman protokollen till den vindlande berättelsen i "Patos och svala".
Boken är en ständig blandning av poesi och prosa. Eller det är helt enkelt den speciella genre som heter mayröckerska och som placerar sig någonstans i gränslandet mellan poesi och prosa. Det är en hallucinatorisk språkvärld där allt kan hända. Mayröcker beskriver i "Patos och svala" sitt skrivande som ett "synkop-diktande". Det är ett skrivande som rör sig i blixtsnabba associationsbanor. Då gäller det att ha öppna sinnen för att hänga med.
