I slutet av sin essäsamling "Främlingsfigurer" återger Mara Lee en berättelse om Hel, dödens gudinna i den nordiska mytologin. När Balder dödas ger sig Hermod av till hennes rike för att be om att Balder, som alla gråter över, ska få livet åt. Hel tolkar orden bokstavligt: om det verkligen är så att alla sörjer Balder ska han få återkomma till de levandes värld. Hela världen gråter – träden, stenarna och människorna – alla utom jättinnan Töck. Således blir Balder kvar i Hels dödsrike.

Sagan om Hel ställs i relation till den koreanska myten om flickan Bari, som ger sig av till dödens rike för att rädda sina sjuka föräldrar. Trots att hon ingenting är skyldig dessa människor, som en gång övergav henne för att hon var just flicka, gör Bari allt hon kan för att undsätta dem. Här placerar Lee, med hänvisning till poeten Kim Hyesoon, diktarens position. Hon som i skapandet hämtar upp liv från dödens boningar, hon som omges av mörker och därför kan beskriva det.

Mara Lees texter täcker hela spännvidden mellan Hels raseri och Baris uppoffring. De figurer som hon studerar är just förskjutna, fördunklade i språklig mening, men söker sig också till mörkret för att bringa någonting åter. "Man behöver inte ha blivit övergiven för att närma sig erfarenheten av ett mörker som i en och samma gest bryts sönder och föds. Man behöver inte ens vara kvinna", skriver Lee, men hejdar sig genast: "Eller, jo, jag tar tillbaka det. Man behöver faktiskt vara kvinna." Kring denna grundläggande tanke om hur erfarenheten inte bara formar, utan också är en förutsättning, för det poetiska språket rör sig "Främlingsfigurer". I dikter, essäer och prosastycken genomför Lee en närgången undersökning av den andres, av kvinnans och den icke-vites metaforiska belägenhet.

Boken är sammansatt av texter som har förekommit i tidigare sammanhang och riskerar, som alla sammansatta verk, att upplevas som hopplockad, en disparat samling som har omgetts med en ungefärlig ram. Men så sker inte, inte minst tack vare att Lees verksamhet följt en tydlig linje ända sedan debuten med diktsamlingen "Kom" (2000).

Att boken fungerar så pass bra beror också på att Mara Lee kan sina vägar genom den dalgång som har konst på den ena sidan och teori på den andra; man kan läsa hennes texter både för deras skönhet och deras uppfinningsrikedom, eller både och. Ta som exempel novellen "Buren", ursprungligen en radionovell. I "Buren" dyker en flicka upp på ett torg i Måsarp, instängd i en till synes ogenomtränglig bur. Invånarna i det lilla samhället projicerar sina allra värsta fördomar på den tysta flickan, som just genom att inte uttala sig eller förklara sin härkomst lockar fram våldsamma reaktioner. Bara en person, en pojke med en reumatisk sjukdom, lyckas slutligen låsa upp buren från dess ovansida.

I en allegorisk läsning fungerar "Buren" som pendang till idén om förtryck som ett slags kärlek – en del av de övergrepp som riktas mot flickan går att förstå som omsorger. Men texten kan lika gärna passas in i relation till avsnittet om förhållandet mellan kropp och språk. Till och med ordlöshet kan ta sig olika uttryck beroende på vem som undviker att tala. På så vis väver Lee samman sina tankegångar. Inte för att leda läsaren till givna svar på de frågor som hon ställer: snarare antyder varje avsnitt vad det är att ta orden i bruk, hur högst prekär den metaforiska sidan av språket är.