Den första texten i Steve Sem-Sandbergs novellsamling handlar om en kvinna som sväljer nålar. Det är omöjligt att inte associera till Harry Martinsons dystopiska dikt "Eldslukarens sång": "Kom och lär dig sluka nålar, / kom och lär dig äta glöd. / Vänj dig väl vid gammastrålar, / öva dig för tidens nöd. / Känn hur allt mot elden glider. / Håll din asbesthuva tät."
Sem-Sandbergs novell bygger på ett verkligt fall. Läkaren Ernst Büchner – far till författaren Georg Büchner – blev fascinerad av en ung kvinna, Catharina D, som hade försökt ta livet av sig genom att svälja nålar. Han gav henne laxermedel och ut kom 46 nålar av olika storlek. Hur kunde de passera genom kroppen utan att orsaka någon skada? "I syfte att närmare studera detta införskaffade jag en hund", berättar läkaren.
Läser man ovanstående formulering högt, med rätt tonfall och inför rätt publik, kommer den garanterat att framkalla både fniss och rysningar. Det har blivit populärt att härma texter av självbelåtna 1800-talsherrar som inte är medvetna om sin egen rationalitets begränsningar – eller dess inneboende aggressivitet. Hunden matar Ernst Büchner med nålar, varpå han obducerar den. Skulle han vilja göra samma sak med Catharina?
Härmningen handlar inte bara om parodi och billiga skratt, tror jag, utan om något djupare. Författare lockas att skriva med den sortens tonfall eftersom det låter dem återvända till en tid när skrivandet var mer autentiskt och oproblematiskt än i dag. Något avgörande gick sönder under 1900-talet – förtroendet för den egna rösten, för språket, för vetenskapen. Parodin blandas med nostalgi, avund, förundran och lek: nu skriver jag som om jag inte behövde iaktta mig själv.
De fyra novellerna i "Jägarna i Armentières" har enligt förlaget tillkommit parallellt med att Steve Sem-Sandberg arbetade med boken "W" (2019) – en roman om soldaten Woyzeck, känd från Georg Büchners drama med samma namn.
Büchners "Woyzeck" – även den baserad på ett verkligt fall – är en fantastisk text. Ett pjäsmanus skrivet av en hyperinspirerad 24-åring som dog innan han hann avsluta det. Büchner, som avled 1837, låter som om han var hundra år före sin tid. Få texter, oavsett ålder, är lika intensiva energikällor. Men jag måste erkänna att jag inte förstår lockelsen med att återberätta Maries – en av rollpersonernas – historia med ett lite tamare språk. Sem-Sandbergs novell om henne säger ingenting som Büchners manus inte redan har berättat. "Omöjligt att säga om han är tokig på riktigt eller spelar dum bara för att slippa ifrån", säger Marie om Woyzeck – vilket är självklart för alla som har sett eller läst pjäsen.
I titelnovellen är det besvärligt att korsa gränser, fast av ett mer poetiskt skäl än i dag. Resenärer, säger huvudpersonen Stolzius, behöver uppvisa fyra porträtt, från fyra olika miljöer, varav ett ska vara utfört "då den avbildade var försjunken i bön eller uppfylld av kärlek". En resenär som inte kan styrka att han eller hon "verkligen var uppfylld av kärlek" blir avvisad.
I den avslutande novellen återberättas Büchners "Lenz" – en novell om pjäsförfattaren Lenz som för sin mentala hälsas skull besöker pastorn Oberlin högt uppe i bergen, men som får ett psykiskt sammanbrott från vilket han inte hämtar sig.
Sem-Sandbergs hantverk är utmärkt, men jag ställer mig samma fråga här: varför göra fiktion av någon annans fiktion?