Drama/Komedi
Titel: Rättfärdighetens ryttare
Premiär: 14 maj på bio
I rollerna: Mads Mikkelsen, Nikolaj Lie Kaas, Andrea Heick Gadeberg
Regi: Anders Thomas Jensen
Speltid: 116 min
Betyg: 3
Den danske regissören Anders Thomas Jensen är kanske mest känd för dramakomedin "Blinkande lyktor" (2000) där fyra kriminella på rymmen tar över en vägkrog och hittar sina mjukare sidor. Enligt ett liknande, men inverterat upplägg, stiftar publiken i "Rättfärdighetens ryttare" bekantskap med fyra män som går från medborgare till rättskipare utanför lagen.
Militärmannen Markus (spelad kargt av Mads Mikkelsen) kallas hem från krig i Mellanöstern när hans fru dör i en tunnelbaneolycka. Eller var det en olycka? Enligt statistikern Otto (Nikolaj Lie Kaas) är sannolikheten större att dödsfallet var en indirekt effekt av ett planerat gängmord. Otto går till polisen med sin teori, men avfärdas som en knäppis. Tillsammans med sina nördiga kollegor, hackarna Emmenthaler och Lennart, övertygar han i stället Markus om att hustruns död måste hämnas.
Snart har karlarna syltat in sig med motorcykelgäng och andra kriminella element. Samtidigt måste Markus tonåriga dotter Mathilde hållas i mörkret. De nördiga gubbarna poserar följdriktigt som ett traumateam av psykologer, med ett antal mer eller mindre humoristiska förvecklingar som resultat.
Sensmoralen mynnar ut i att den mest rättfärdige ofta borde vända blicken mot sig själv. Det ligger förstås helt rätt i tiden, då varje person med en internetuppkoppling vill rädda världen genom sina tweets, hellre än att hjälpa sin mamma med disken. De fyra "ryttarnas" beteende undersöks på ett djupare plan när publiken blir medveten om de personliga trauman som spökar.
Ibland funkar mixen av komedi och drama, men skämten landar inte alltid på fötterna. Särskilt inte tjockisskämten om Mathilde eller de smaklösa scenerna där Lennart minns hur han blivit våldtagen som barn. Det är posttraumatisk stress som arrangeras i slapstick-scener som spelas för att locka skratt.
Man kan förstås respektera de vilda försöken till humor, men de är inte helt i synk med filmens grundton. Detta utvecklas till ett större problem ju längre speltiden rullar i filmen. I stället för "less is more" har Anders Thomas Jensen öst på med "more is more". Mer vapen, gängkriminella, mord och tramsiga twistar som till slut gör det svårt att känna sig engagerad i rollpersonernas känsloliv.