Drivmedelspriserna går i topp, elräkningarna liknar science fiction och börsen har backat tvåsiffrigt sedan årsskiftet – och fortsätter nedåt. Fortfarande är samhället yrvaket efter de slopade restriktionerna och arbetslösheten är fortsatt hög. Är det månne den stora depressionen som lurar runt hörnet?
Nej, knappast. Till något som liknar den amerikanska motsvarigheten på 1930-talet, med start den svarta torsdagen den 24 oktober 1929 på Wall Street, är det tack och lov långt. Miljoner amerikaner kastades då ut i ett årtionde av arbetslöshet, svält, förtvivlan, upplopp och omvälvningar. Det i efterskott kallade "glada tjugotalet" hade förbytts i sin motsats.
Man får ett rejält perspektiv på saken när man läser Studs Terkels klassiker "Hårda tider" från 1970 som nu ges ut på nytt. Där intervjuar han ett stort antal amerikaner, främst sådana som var med när det begav sig men även ungdomar – vad visste de om den historiska perioden? Han gjorde det för att undvika den samhälleliga alzheimer som han var rädd för – att ingen skulle minnas och dra lärdomar av historien.
Louis "Studs" Terkel föddes 1912 i New York och dog 2008 i Chicago. Han var en mångsysslare: författare, historiker, skådespelare och radiojournalist, men kanske mest känd för sina reportage där han var en av föregångarna med att låta människor berätta om sina erfarenheter med egna ord utan att journalisten själv lade ord eller analyser i deras mun. Han fick Pulitzerpriset för sitt arbete.
Visst finns det de som har kritiserat att han inte redovisar sina frågor och att urvalet av personer är tendentiöst. Samtidigt låg det i tiden att låta de inblandade själva få berätta om sina liv. 1960- och 70-talet såg många exempel på vad som kallas "oral history", inte minst vad det gällde arbetar- och kvinnohistoria, och där var Terkel en drivande kraft. Hans urval av intervjupersoner är också synnerligen brett. Här finns representanter för de styrande och ansvariga, men också tiggare, strippor, gangsters, skattmasar, affärsmän, hemmafruar, präster och skådespelare. Det är gripande, mångfacetterade människoöden som passerar revy. Som vanligt vid samhälleliga kriser påverkade även denna människor väldigt olika. Många gick under, andra märkte den knappt – och en hel del tjänade stora pengar på den.
Var då USA på gränsen till en revolution under 1930-talet? Knappast, skriver Studs Terkel. Som vanligt i USA landade det mesta på individnivå. De arbetslösa tyckte att de själva var medskyldiga, inte samhällsstrukturen. President Roosevelts så kallade "New Deal" innebar att staten gick in och ordnade med understöd och beredskapsjobb. Man ska heller inte underskatta vad andra världskriget paradoxalt nog innebar för det ekonomiska uppsvinget.
"Hårda tider" ger ett övergripande perspektiv på den smått mytiska tid som den stora depressionen numera håller på att bli. Terkels fältarbete med återgivna berättelser fungerar fortfarande alldeles utmärkt. Det är också talande för tiden att Olof Palme på 1970-talet skrev förord till den första svenska utgåvan. Palme menar att demokratin måste omfatta även det ekonomiska livet, att ekonomins lagar ska underordna sig demokratiska beslut. Där verkar den kollektiva minnesförlusten i dag vara total, avslutar professor Kjell Östberg i det nyskrivna efterordet. Det är bara att hålla med, det skulle åtminstone Terkel ha gjort.