Filosofen Immanuel Kant levde hela sitt liv i staden Königsberg, på samma plats lade matematikern Kurt Gödel fram det ofullständighetsteorem som skulle krossa matematikens strävan efter visshet. När Helena Granströms berättelsen börjar har Ada just anlänt till staden, som numera har namnet Kaliningrad. Hon befinner sig på en klinik – vad för slags eller varför hon är här förstår man inte, inte heller Ada själv tycks säker.

Den osäkerhet om verklighetens karaktär, som både Kant och Gödel visade genom sina teorier, är något som Ada erfar rent konkret. Att en kvinna i personalen upplyser henne om att alla på kliniken ljuger skapar knappast större trygghet. Mitt första intryck är att Ada är där som något slags patient och att en behandling väntar. Sakta ska läsaren få ledtrådar till vilket dilemma hon står inför. Att hon mår illa, kräks och funderar över när livet egentligen kan anses börja för ett barn, ger en hint om vad det hela handlar om. Kvar där hemma har hon lämnat två barn och en möjligen krisande relation med sin man.

Ada ska vackla, älta och sträva efter att göra det rätta, där hon söker sig eller förs handgripligt genom kliniken som ständigt förses med nya tolkningsmöjligheter. Här finns ändlösa korridorer med numrerade patientrum, en pampig foajé, tjocka mattor, en matsal med kristallkronor. Alltsamman inramat av en experimentell jazz där saxofonen far ut i oförutsägbara slingor och rytmen känns hotfull. Tidens gång är diffus, genom de få fönstren kommer mest ett orangefärgat ljus som inte ger någon ledning om huruvida det är dag eller natt.

Adas färd genom kliniken blir även en vandring genom filosofins och matematikens bräckliga katedral. Den fete direktörens försäkringar om att visshet är möjlig klingar inte så sant som han önskar. Alla vetenskapliga teorier har sina begränsningar, det visade både Kant och Gödel på olika vis. Inte ens Kants kategoriska imperativ – där vi uppmanades att handla på ett sätt som vi ville göra till allmän lag – ger vid närmare granskning den som står inför ett val någon obestridlig ledning.

I Helena Granströms romanuniversum finns en kärna av frågor som kretsar runt våra begränsade möjligheter att nå sant vetande, svårigheten att slå fast något vetenskapligt, hur fri "den fria viljan" egentligen är, svårigheten att definiera skillnaden mellan "godhet" och "ondska". Alltihop finns där men jag hade önskat mig mer av överskådlighet och en tydligare framåtrörelse. Först långt in i berättelsen upplever jag att den börjar röra sig både på det inre och yttre planet.

Språket är genomgående stilistiskt drivet. Ibland kristallklart, ibland surrealistiskt, ger det bärkraft också åt de snårigare resonemangen. Dessutom har själva staden Königsberg en historia som har blivit obehagligt aktuell. Under andra världskriget erövrades staden från Tyskland av ryssarna som trots våldtäkter och grymhet ansåg sig stå för godhet.

När jag har läst klart inser jag vad en berättelse i Helena Granströms absurda, svårgenomträngliga, symboliska och vetenskapligt resonerande form faktiskt har att ge. Den får mig inte bara att inse, utan också att känna, det märkliga, ångestframkallande och samtidigt fantastiska i att existera. Något sådant lyckas inte många romaner med.