Holm bryter tystnaden kring Tunströms författarskap

Är Göran Tunström en bortglömd författare? Absolut inte. Förra året kom hans mest kända böcker i nyutgåva, därtill med påkostade omslag av självaste Lars Lerin, liksom Tunström själv värmlänning.

Sägas bör dock att uppståndelsen kring satsningen uteblev. Inga stora omläsningar i morgontidningarna, inga läsecirklar i Sveriges Radio och heller ingen på teve som lät oss veta vilken stor och viktig författare Tunström var. Ty där klämmer skon. Ska författarskapet verkligen betraktas som stort och viktigt?

Under sin levnad var Tunström långa perioder en populär författare – till och med en älskad. Han slog igenom tre gånger: först som purung med uppstudsiga generationsromanen "Maskrosbollen" (1962), senare som älskvärd berättare med självbiografiska "Prästungen" (1976) och till sist för gott som Sveriges bäste romanförfattare med episka skrönan "Juloratoriet" (1983) och den besläktade "Tjuven" (1986). Men finns det också något mer beständigt i författarskapet, något som går bortom popularitet?

Birgitta Holm menar att så absolut är fallet. I sin bok "Vår ljusaste tragiker" vill hon befästa Tunströms plats i den svenska litteraturhistorien. Hon bryter tystnaden kring författarskapet. Holm vill plocka fram hela författarskapet (drygt tio diktsamlingar, ungefär lika många romaner och en del annat) som litteratur. Hon vill visa att Tunströms författarskap är av betydelse, att det inte kan reduceras till några älskade romaner.

Birgitta Holm lyckas med sin uppgift, vad är annat att vänta? Hon deltog i arbetet med att försöka bringa ordning i Göran Tunströms postuma romanröra "Försök med ett århundrade" och har vid 85 års ålder ett antal andra stora gärningar bakom sig. Dessutom har hon dansat med Tunström. Hon visar att det med lätthet går att applicera diverse litteraturvetenskapliga teorier på Tunströms författarskap. Holm räddar honom åt litteraturvetenskapen, men när det gäller att rädda honom åt läsarna kommer hon till korta.

Holm knyter an till sina tidigare studieobjekt, inte minst Selma Lagerlöf och Sara Lidman, och placerar Tunström i detta omhuldade sammanhang. Hon försöker också fästa honom bland de levande, men där tycks det handla om vad som råkat ligga på Holms nattduksbord. Katarina Frostenson? Kom igen. Bättre hade varit att koppla Tunström till författare som Klas Östergren, Monika Fagerholm och Björn Ranelid.

Tunström var älskad av många, men han fick också ta mycket stryk – mot slutet av sitt liv inte minst av postmodernisterna. Stig Larsson ska på 1990-talet ha buat ut Tunström och hela hans generation i en svensk morgontidning. Men man kan inte skylla Tunströms nu bleka stjärna på Larsson. Tunströms författarskap är fullt med mellanböcker, och inte sällan kan hans berättarglädje bli för mycket, men det är ett rikt författarskap som kämpade, som ibland fick in fullträffar som "Prästungen" och som med möda och besvär skapade "Juloratoriet" och "Tjuven" – stora, vilda tragedier med sprickor där ljuset kommer in.

Var författarskapet också stort och viktigt? Kanske inte. Men hur många är egentligen det?

Återkommande i författarskap är Orfeus-motivet – att hämta tillbaka någon från ett slags dödsrike. Likt en Orfeus stiger Birgitta Holm ned i underjorden för att hämta upp Göran Tunström. Men den historien slutar som bekant alltid på samma sätt. Holm har dock röjt sly på en stig som hade börjat växa igen.