Action/Äventyr
Titel: The king's man
Visas på: Bio
I rollerna: Ralph Fiennes, Djimon Hounsou, Gemma Arterton
Regi: Matthew Vaughn
Speltid: 130 min
Betyg: 2
Alla möpare (militärt överintresserade personer) får en senkommen julklapp i form av denna historierevisionistiska gubbröra. "The king's man" är en föregångare till filmserien "Kingsman". Filmen förklarar uppkomsten av det topphemliga spionnätverket kring vilket filmerna kretsar. Med de högironiska James Bond-parodierna i ryggen är det initialt svårt att avkoda den nya filmens tonläge. Prologen som utspelar sig under andra boerkriget badar i smetig stråkmusik och skådespelarna talar i tungrodda aforismer. Det känns som att kastas tillbaka till David Leans imperialepik ("Lawrence av Arabien", "En färd till Indien").
Pacifisten och adelsmannen Orlando Oxford (Ralph Fiennes) ser sin fru mördas, och avlägger ett dyrt och heligt löfte om att aldrig låta deras son uppleva ett krig. Filmens psykologiska utgångsläge är därmed detsamma som i "Hitta Nemo", där en överbeskyddande pappa väcker sonens dödsförakt. Snart befinner sig herrarna Oxford (med tjänstefolk) mitt i första världskrigets storpolitiska spel och mest betydelsefulla ögonblick. De omges av fixstjärnor som Grigorij Rasputin, Gavrilo Princip och Mata Hari. Persongalleriet verkar hämtat ur en populärvetenskaplig historietidning, och samtliga talar engelska med kreativa brytningar. Gränsupplösandet mellan ironi och allvar möjliggör bruket av antikverad symbolik. Ett montage som klipper mellan närbilder på rollfigurernas vaxade mustascher är exempelvis svårtolkat. Är detta en kritik mot gubbväldet, eller snarare en nostalgisk lovsång?
Filmen anlägger tidigt en konstlad antimilitarism som står sig slätt mot upphovsmännens kärlek till ultravåld. Det historiska underlaget ger splattret och superhjältelogiken en oangenäm eftersmak. Actionsekvenserna är dock oväntat få och korta för ett Imax-spektakel. Den enda gången jag höjer på ögonbrynen är under en spektakulär flygkrasch och efterföljande bergsbestigning. Annars ligger tonvikten på mytologibygge och karaktärspsykologi. Ralph Fiennes får användning för allt han lärt sig på scenskolan. Men "The king's man" är så baktung att den aldrig förmår lyfta. I stället slår den snabbt över till ryggläge. Där blir den liggande, febrilt sprattlande i två timmar.