Dokumentär

Titel: Gunda

Premiär: 14 maj på bio

Regi: Victor Kossakovsky

Speltid: 93 min

Betyg: 4

Till kulturens allra starkaste konventioner hör utan tvekan dess antropocentrism (människan i alltings centrum). Det är förvisso inte förvånande att människan främst är intresserad av sina egna livsvillkor, men det är ändå en fascinerande tankelek att försöka föreställa sig hur en annan sorts kultur och film skulle kunna se ut; film som skildrade bergarter, svampar, träd eller planeter utan att försöka förmänskliga dem.

Filmer om djur finns det förstås gott om, men oavsett om dessa förses med mänskliga röster i barnfilm eller förklaras av en allvetande berättarröst i ett naturprogram, så tenderar vi att ge djuren antropomorfa drag – tolka dem utifrån mänskliga känslor och synsätt. Den ryske filmaren Victor Kossakovsky försöker i "Gunda" göra något helt annat. Beväpnad med flera kameror, gott om tid och stort tålamod har han följt titelgrisen och hennes kultingar, plus andra djur på gården som är deras hem. Utan kommentarer får vi i långa sekvenser följa djurens samvaro, och filmen är full av såväl prosaiskt bökande som poetiska ögonblick, som en kultings försök att fånga regndroppar i sin mun.

Hur fascinerande man som människa tycker att detta är att titta på är förstås individuellt, men det skadar inte att filmen hör till årets estetiska höjdpunkter. Den mjukt rörliga kamerans svartvita bilder alternerar med stor precision mellan extrema närbilder och vidare tablåer. Därtill är ljudspåret fullt av krispiga detaljer – prasslande halm, kultingarnas gnyende och en miljö fylld av flugors surr och fåglars sång.

Victor Kossakovsky kallar sig "Sovjets första vegetarian", men till skillnad från de flesta andra kritiker av djurhållning har han inte fokuserat på hanteringens storskaliga och industriella aspekter. Tvärtom har han valt att filma djur som rör sig utomhus i vackra miljöer, med goda förutsättningar till ett bra liv. I slutsekvensen gör sig dock syftet med djurhållningen påmint, och när Gunda blir lämnad ensam är det svårt att inte känna med suggan, som en varelse med en annan.

Att närma sig filmens subjekt med så stort allvar ger dem en värdighet som väcker existentiella frågor kring människans samexistens med andra varelser. I slutändan framstår det som ett radikalt grepp och ett fascinerande försök att utmana den antropocentriska blicken på jordens icke-mänskliga liv.