Roman

Martin Engberg

Den röda pojken

Norstedts

Det börjar 2017, med den pensionerade idrottsläraren Sven som får upprepade obehagliga telefonsamtal om sin bil. Därifrån tas läsaren snart tillbaka till 1980-talet, där Nina svärmar för grannpojken Henrik och utmanar honom på lekar, ibland på gränsen till det otäcka och okända. En djurkyrkogård figurerar här liksom ett dolt rum för döda. Jämsides i tiden är Sven i sin krafts dagar, men illa omtyckt av sina elever.

Sven är utsatt för nattliga trakasserier av ungdomar på cykel och moped. Hela familjen får lida, inte minst Svens son, hockeykillen Björn. Här skildrar Martin Engberg väl dynamiken mellan barn och vuxna, och den ensamhet som Sven och familjen känner gentemot samhället. Också 1980-talskänslan är högst påtaglig. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att konflikten kommer att sluta med förskräckelse.

Det är en intressant scen som Engberg bygger för sin berättelse. Men någon riktig rytm i läsningen blir det aldrig. De många skiftningarna i tid, rum och perspektiv förvirrar mer än vad de berikar. Så snart man har kommit in i en gestalts tankevärld, byts den genast ut mot en annan. Dock tar sig "Den röda pojken" betydligt mot slutet. Mötet mellan Svens nu vuxne son Björn och Henriks mamma Majliss – en gång tjusig expedit i stans modeaffär – blir till en inträngande studie i demensens förfärliga ödeläggelse av en människas inre. Det är den jag tar med mig från läsningen.