Drama
Titel: Tigrar
Visas på: Bio
I rollerna: Erik Enge, Frida Gustavsson, Liv Mjönes
Regi: Ronnie Sandahl
Speltid: 116 min
Betyg: 2
"Tigrar" är ungefär som jag föreställer mig ett statsbesök i Nordkorea. Jag får en inblick i en tillsynes fascinerande verklighet utifrån ett så pass tillrättalagt perspektiv att dess relevans bör ifrågasättas.
Likt den självbiografiska litterära förlagan "I skuggan av San Siro" erbjuder "Tigrar" en tjuvtitt på tillvaron som aspirerande fotbollsproffs i Milano. Och den psykiska press som drev Martin Bengtsson mot härdsmälta. Erik Enge ger kropp och själ åt huvudpersonen i en rolltolkning som andas guldbagge. Även tillgången till miljöer och bollirande aktörer skapar en solid fond av äkthet för filmens drama.
Att "Tigrar" likväl saknar livsnerv sätter fingret på en symptomatisk paradox för samtida filmproduktion. Alltsedan 1960-talet och Bo Widerbergs debattbok "Visionen i svensk film" har realism blivit ett odiskutabelt ledord. Äppelsmaskande skådespelare i närbild är vad som särskiljer film från teater.
Men i "Tigrar" stannar verklighetsanspråken på ett ytligt plan. Maskineriet vilar fortfarande på Hollywoods troper och vanföreställningar. Det mesta kan skyllas på Ronnie Sandahls detaljrika manus. Sandahls regi och skådespelarnas prestationer är däremot habila och likaså det tekniska hantverket.
När man gör allt för att levandegöra en text blir själva manusstrukturen självlysande. Vi vet att ingen tandställning eller snusprilla är ett utslag av livet. Snarare handlar det om manusförfattarens övertygelse om att gud finns i detaljerna. Lika tröttsamt blir regigreppet att ladda varje situation med en spelmässig osäkerhet. Denna fetischism för realism väcker en längtan efter en film som åtminstone vågar vara ärlig i sina uppsåt. Den som på allvar vill återge livet måste göra avkall på effektivitet och dramaturgisk övertro.
Under årets webbupplaga av Göteborgs filmfestival var det många som pekade på likheterna mellan "Tigrar" och Ninja Thybergs porrskildring "Pleasure" (båda visades på festivalen). Och om du i år bara ska se en konstnärlig film om en ung exilsvensks brustna proffsdrömmar rekommenderar jag den senare (som har premiär i höst). Manusen delar övergripande struktur och vändpunkter. Men i "Pleasure" återfinns livsnödvändiga utsvävningar och lyhördhet gentemot något som verkligen är verkligt.