En septembernatt 1961 störtar planet Albertina i en afrikansk djungel. En av de 16 personerna ombord är svensken Dag Hammarskjöld, FN:s dåvarande generalsekreterare. Alla dör. Mord eller olycka? Ingen vet. FN och Hammarskjöld hade nyckelroller i Kongokrisen på 1960-talet – och därmed också i det kalla kriget mellan västmakterna och Sovjet. I boken "Den gyllene tråden" återger Ravi Somaiya vittnesmål från personer som vägrat köpa slutsatsen att kraschen var en olycka. Som en gyllene tråd ser han uppgifter löpa genom materialet mot slutsatsen att planet besköts från luften innan hon störtade. Piloten hade just meddelat flygplatsen i Ndola i dåvarande Nordrhodesia att han gick ned för landning då planet försvann.
Varför dröjde det tio timmar innan plan skickades upp att söka efter Albertina och 15 innan nedslagsplatsen hittades? Varför försvann flygloggen för den aktuella natten, den 17 till 18 september 1961, från flygplatsen i Ndola? Vem reste upp Dag Hammarskjölds kropp till sittande ställning, lade spader ess på hans kropp och spred spelkort runt honom – trots att man har belägg för att han legat på mage och rygg sedan han slungats ur planet? Det är några av Ravi Somaiyas frågor i boken.
En av personerna ombord på Albertina, den 36-årige amerikanen Harold Julien, dåvarande säkerhetschef för FN:s insats i Kongo, var vid liv när räddningsmanskapet sent omsider kom fram till vraket. Det han berättade, innan han dog på det sjukhus dit han fördes, ignorerades och personalen uppmanades tiga.
Den belgiske piloten Beukels hävdade för diplomaten Claude de Kémoularia, som varit Hammarskjölds assistent, att han flög planet som besköt Albertina och att ett varningsskott träffade av misstag och orsakade haveriet. Avsikten var, enligt Beukels, inte att skada generalsekreteraren utan att omdirigera honom till ett annat möte än det inplanerade. Dag Hammarskjöld var nämligen på väg att träffa Moise Tshombe när han dog – ledare för utbrytarstaten Katanga som FN ville se återförenad med Kongo.
Katangas legosoldater stod mot FN:s trupper och Sovjet brottades med västmakterna om inflytande i staten. Dignande av naturtillgångar var Katanga också spelplats för europeiska ekonomiska intressen som stod mot de svarta afrikanernas kamp för självständighet. Den sistnämnda stöddes av FN.
Detta getingbo står Hammarskjöld beredd att beträda för att försöka åstadkomma lugn och återuppbyggnad i Kongo. Och han har bestämt sig. Misslyckas han att övertala Tshombe till vapenvila tänker han avgå. Men mötet blir alltså inte av. Dödskraschen kommer emellan.
Ravi Somaiyas lotsning genom mytbildning och fakta kring Dag Hammarskjölds död är vindlande men engagerande. Han för läsaren i direktkontakt med politiker, spioner, diplomater och vanliga människor – och man får även glimtar av fjällvandraren och tänkaren Hammarskjöld, som ansåg att människan bara hade en väg ut ur kampen om "ära, makt och förmåner", nämligen genom "att acceptera döden".
Somaiya vill att USA och Storbritannien nu öppnar arkiv som kan bidra med mer information om Hammarskjölds död. I förbigående påminner han om att USA, Storbritannien och Sovjet ville ha en mild byråkrat i FN:s ledning när de satsade på Hammarskjöld. I stället fick de en hederlig människa, omöjlig att tubba. Beträffande hans "gåtfulla död" tycks Somaiya vara säker. Den kom från ovan.