Litteratur

Wera von Essen

Våld och nära samtal

Natur & Kultur

I "Våld och nära samtal" återkommer en liknande medvetandeström som i Wera von Essens debutbok. Korta satser fogas till fragmentariska tankekedjor. Det snabba tempot ger en klaustrofobisk läsupplevelse som fysiskt känns som att springa genom texten. Rusar gör också diktjaget, fast i Stockholms innerstad.

Möten med "lovers", masochism, psykoanalys, restaurangjobb och katolicism avlöser varandra. Jaget för en andlig kamp för att göra våldet heligt och låta det heliga inbegripa våldet. Egentligen händer inte så mycket utåt sett, hjulet snurrar på. På så vis är det en typisk tillståndsroman.

Desto mer sker inuti jaget som genom konstanta adrenalinpåslag söker fly verkligheten och som försvarsmekanism vräker ur sig allt, till synes varenda tanke, som för att desarmera det mörka. Men tankar och känslor blir pastischer för det i grunden likgiltiga subjektet. Vi kan bara ana den verkliga psykologin i jagets autonoma handlingar.

Texten blir i den bemärkelsen en studie i senmodernitetens splittrade subjekt, men litterärt gör skenbekännelsen bara att jag slutar bry mig. Boken når aldrig smärtpunkterna som behövs för att engagera. Även Gud är märkligt frånvarande, även i det osagda; kallelsen blir ännu ett berusningsmedel.

Jag saknar närvaron som finns i "Längtans flöde" från 2019, där Alva Dahl skildrar det heligas erotik i den ständiga längtan efter extasen. Hos von Essen landar texten aldrig i det religiösa och därmed kan vi aldrig uppleva det.