Drama
Titel: Imorgon hela världen
Visas: på bio
I rollerna: Mala Emde, Andreas Lust, Noah Saavedra
Regi: Julia von Heinz
Speltid: 111 min
Betyg: 4
Hur ska man förhålla sig till högerextremismens framfart? Vilka metoder är mest effektiva för att förhindra den, och vilka metoder kan rättfärdigas? "Imorgon hela världen" levererar inte några färdigpaketerade svar. Men den närmar sig det komplexa ämnet på ett initierat och nyanserat sätt. Vi får bekanta oss med juriststudenten Luisa, som vänder sin politiska frustration till handling. Genom kompisen Batte får hon in foten i ett antifascistiskt kollektiv och börjar ta del av deras aktivitet som inbegriper att demonstrera och störa torgmöten. Men kollektivet består av en spretig grupp unga människor, och somliga – som den attraktive Alfa – är inte främmande för våldsam konfrontation. Luisa rycks med i hans upptåg där insatsen successivt ökar.
Filmen är ett helgjutet drama som skickligt balanserar mellan det rafflande och det vardagliga. Trots att Luisas intresse för Alfa är en bidragande faktor till hennes radikalisering blir hon aldrig passiv – hennes skarpa blick signalerar tydligt att hon har agens filmen igenom. En möjlig invändning däremot är att hennes ingång i rörelsen och bakgrund är något diffusa, även om vi förstår att hon kommer från ett borgeligt hem. Som tur är har Mala Emde en elektrisk närvaro som väger upp för detta.
Det är till filmens fördel att den politiska kontexten inte ligger i fokus – en viss typ av klippning och berättande hade nämligen kunnat användas på ett mer manipulativt sätt. Vi påminns om den, men till stor del får Luisa och Alfas handlingar stå för sig själva. På så vis blottar filmen såväl en solidaritet som ett självförverkligande hos gruppens medlemmar. Ett exempel: en servitör med invandrarbakgrund misshandlas i samband med ett nazistiskt torgmöte, men snarare än att hjälpa mannen skyndar de i väg till en parkeringsplats för att skära sönder nazisternas bildäck.
När de sedan återvänder till kollektivet blir de utskällda av Batte som menar att det är någon annan än de själva som kommer drabbas av nazisternas tilltagande vrede. Det är relevant kritik som belyser frågan om motiv och verkningsgrad, och som visar prov på von Heinz transparenta berättande. Hon lyfter brännande politiska frågor som saknar enkla svar, men som fortsätter efter filmens slut.