Fyra medelålders danska gymnasielärare har nått den punkt i livet där de måste krisa eller ge upp helt och hållet. Allra djupast stagnerad är Martin (Mads Mikkelsen). Han mumlar sig igenom sina historielektioner inför oinspirerade elever. Hemma stirrar han apatiskt framför sig. I ett ögonblick av självinsikt frågar han sin svenska fru Anika (Maria Bonnevie) om han har blivit tråkig. Hon svarar att "ja du är ju inte den Martin jag träffade...".
Under en middag med sina vänner, som också är uttråkade av sin medelklasslimbo, får Martin höra om en teori av en norsk filosof: Människan föds med 0,5 promille för lite alkohol i blodet. Ikoniska män som Ernest Hemingway och Winston Churchill var ju stordrickare, till skillnad från den nyktre (om än tjackberoende) Adolf Hitler, så varför inte? För att leva livet fullt ut inser karlarna att de måste dricka och ständigt befinna sig på den där ett till två glas vin-platån. Dagsfyllorna motiveras med att de ska dokumentera rusets effekter i en psykologisk studie.
Experimentet går över förväntan för samtliga. Martins lektioner blir levande så fort han halsar vodka på skoltoaletten och privatlivet får en skjuts. Anika ser hur hennes man plötsligt får tillbaka livsglädjen. Mest berörande är dock scenerna med den ensamstående idrottsläraren Tommy, som blir tillfällig extrapappa till en utsatt pojke med glasögon, och lyckas coacha honom till att bli målgörare i fotboll. Detta fångas i en banal men hjärtskärande vacker scen.
Oscarsnominerade "En runda till" ger en positiv bild av den druckna heterosexuella manligheten, som vanligtvis skildras som aggressiv och känslokall. Det är inte varje dag en kollektiv manlig medelålderskris känns så här helylle. Nästan för mesig för att kännas fullt realistisk. Thomas Vinterberg har ännu inte toppat Dogma-genombrottet "Festen" från 1998, där en vuxen son sabbar stämningen på sin fars födelsedagsfest med att hålla tal om de sexuella övergrepp som fadern begått. Filmens sensmoral om hur överklassen gärna spottar på tjänstefolket men blundar för sitt eget moraliska hyckleri förevigades av Vinterbergs mästerliga regi. Tillsammans med Susanne Bier, Lars von Trier och Nicolas Winding Refn har han definierat den sentida danska filmkonstens till synes simpla sätt att presentera de mest komplicerade känslorna.
Vinterbergs film "Jakten" (2012) var ett slags inverterad version av "Festen", där Mads Mikkelsen spelar en oskyldigt pedofilanklagad man, och där Vinterberg illustrerade sin sorg över ett förlorat 1970-tal av orangefärgad sexualliberalism som förbytts till en kultur av moralistiska häxjakter. "En runda till" hade kunnat bli en liknande studie i vår förändrade syn på kontroll och berusning – om den inte framstod som skriven med Oscarsnomineringen i bakhuvudet. Filmen är tyvärr lite för ofta det vi inte borde förknippa med Danmark, det vill säga lagom. Alkoholen får destruktiva konsekvenser när männen höjer promillehalten i jakt på nya spirituella och konstnärliga höjder. Sensmoralen landar inte i en pamflett från nykterhetsrörelsen, men vågar inte släppa den uppfostrande ambitionen helt. En skildring av totalt depraverad hedonism hade låtit en smart publik dra sina egna slutsatser. I stället landar slutet i en vag "hyllning till livet" och en ansträngd vänskap över generationsgränserna som inte betyder något särskilt, även om resan dit har varit en fest.