Roman
Tom Malmquist
Döda löv
Albert Bonniers förlag
Odysseus hemkomst, då bara hans hund kände igen honom, Tristans och Isoldes kärlek, förklarad av en magisk dryck, och Edgar Allan Poes dikt "Korpen", med sitt smärtans skri inför döden – allt detta ekar genom "Döda löv", i vilken Tom Malmquist än en gång visar sitt djup och sitt löje inför livets vanvett.
Romanen handlar om Nils, en ensam musikalisk pojke, vars kalas ingen ville gå på. Klasskamraten Clara är hans stjärna men det vet bara han. Som 16-åring lämnar han landsortshålan By för Musikhögskolan i Stockholm. På perrongen vill han säga till föräldrarna att han ångrat sig. Men språket sviker. Som alltid.
I Stockholm djupnar pojkens ensamhet till dess att slumpen slungar honom rakt ut i internationell berömmelse som artist. Skräcken bär han med sig och drogerna bara väntar på honom och gör klyftan till föräldrarna avgrundsdjup, samtidigt som By beskuggas av hans framgångar.
Läsaren möter Nils när han likt en kringirrande Odysseus för första gången återvänder hem till By, Clara och de andra. Då har 25 år gått. Hans far är nyss död. Hans mor nästan blind. Hans barndoms ende kompis, hunden Biff, är urgammal – men också den förste att känna igen honom.
Med skärpa och sorg skildrar Tom Malmquist i "Döda löv" tidens flykt och det omöjliga i att återvända till det som inte längre finns, eftersom förändringens vind har sopat bort det. Nils grubblar över sina föräldrars obegripliga kärlekssaga och inser att inget annat än en kärleksdryck kan förklara den.
När Malmquist återger Nils tankar och känslor är allvaret djupt och språket präglat av poetisk skönhet. Nils vill "tro på en värld bortom kött och blod" men säger att "tanken på slutet försätter mig i en osäkerhet som i storlek bara kan jämföras med mörkret mellan stjärnor".
Ljusår skiljer bokens tankeavsnitt från den befängda fars som utspelas när skam, tillfälligheter och fylla driver Nils till handling. Som när han gräver upp faderns urna i nattens mörker för att sprida askan där modern vill ha den – och lyckas ha ihjäl en katt som åker i och ur graven. Man skrattar åt vettvilligheterna och sväljer till och med det sentimentala slutet med hela persongalleriet bänkat till begravning.
Jag tycker ni ska ta och läsa den här boken. Varför? Jo, den är lika hemsk, rolig och mänskligt sentimental som hela den här osannolika tillvaron.
