För en tid sedan klev en ung dam in på ett av mina favoritfik, klädd i färgsprakande träningstights och ett sportlinne som framhävde armar och axlar utan ett uns av överflödigt fett. Inget ovanligt med det, men då hon slagit sig ned vid bordet, där en kostymklädd kille väntade, förstod jag av deras samtal att de mötts på en första dejt.
Träning har för många blivit mer än en aktivitet som handlar om att må bra eller att klara av en fysisk prestation. Det handlar om att uttrycka sin identitet, att signalera en viss karaktär och livsstil, kanske rent av på en dejt. I Jens Ljunggrens bok "Den svenska idrottens historia" framgår hur lång och turbulent vägen till dagens träningsfixerade samtid har varit.
Att försöka sammanfatta ett så stort ämne som svensk idrott på knappa 250 sidor är långt ifrån enkelt. För att lyckas krävs väsentliga avgränsningar – men inte så många att berättelsen blir svårbegriplig. Det fordras också en vinkel som känns givande och intressant. Jens Ljunggren lyckas med bådadera, framför allt när det gäller avgränsningen. Berättelsen är överskådlig och underhållande. Vinkeln är att idrotten är politisk och att den i Sverige har spridits uppifrån och ned. Den har med andra ord drivits mer av politiska önskemål och syften än av frivillighet.
Hur började då alltsamman? Medeltidens människor ägnade sig åt våldsamma spel under karnevaler och helgdagar vilket ledde till kritiska blickar från makthavarna. I flera italienska städer bedrevs Battaglie de’ sassi, där två lag kastade sten på varandra. Det förekom också Calcio, en våldsam form av fotboll vilken så småningom spreds till England där den utan större framgång förbjöds redan år 1314. Kopplingen till våld märktes också i tornerspel.
Redan 1300-talets humanister återupplivade dock antika ideal där fysisk träning också syftade till harmonisk och andlig utveckling. I stället för tävlandet – som dominerade i England – valde Kontinentaleuropa och Sverige på 1700- och 1800-talet gymnastiken. På flera håll handlade den om en nationalistisk fostran som skulle reparera en nordisk manlighet som ansågs ha förklenats med impulser söderifrån.
År 1813 fick Per Henrik Ling i uppdrag att förestå Kungliga Gymnastiska Centralinstitutet. Han var emot allt tävlande och uppdraget var inte enbart att lära ut gymnastik. Tillsammans med en stab av lärare skulle han också få adepterna att danas moraliskt och andligt. Idrotten började nu sätta folket i blickfånget i stället för eliterna, men avsikten var att kontrollera, bedöma och disciplinera.
Den skeptiska hållningen till tävlandet levde kvar länge i Sverige – och finns i viss mån kvar än i dag. När tävlingar i sporter som fotboll, boxning och friidrott ändå spreds under 1900-talet så skedde det under statlig kontroll.
De politiska ambitionerna bakom det allt större ekonomiska stödet har med tiden snarare ökat än minskat. Idrotten förväntas verka för allt från integration till jämställdhet, man vill att den ska motverka mobbing såväl som diskriminering.
Kanske har kraven blivit för stora? Idrotten tycks ibland ses som en mirakelformel som ska kunna lösa problem som politikerna själva inte kan hantera. Att förhoppningarna är överdrivna framstår som troligt eftersom allt fler i dagens individualiserade samhälle hellre väljer gymmet än den fostrande idrottsföreningen.