Drama

Titel: Nomadland

Premiär: 26 mars på bio, 30 april på Disney Plus

I rollerna: Frances McDormand, Linda May, David Strathairn med flera

Regi: Chloé Zhao

Speltid: 107 min

Betyg: 3

"Dokufiktion" blandar ett påhittat narrativ med en dokumentär kontext. Genren har blivit populär bland exilregissörer som vill närma sig den amerikanska drömmen. USA:s mytbildning angränsar stereotypen och parodin till den grad att den förmodligen är svår att göra renodlad fiktion av för en utomstående. Chloé Zhao är uppvuxen i Beijing men har i filmer som "Songs my brothers taught me" (2015) och "The rider" (2017) grävt djupt i den amerikanska folksjälen. Det gör hon även i flerfaldigt prisade "Nomadland". Filmen kretsar kring den växande del av USA:s befolkning som lever i sina skåp- eller husbilar, detta för att kapa levnadskostnaderna och snabbt kunna migrera dit arbetstillfällen finns.

"Nomadland" är baserad på Jessica Bruders reportagebok med samma namn och förlitar sig på dess faktaunderlag. Huvudpersonen Fern (jordnära gestaltad av Frances McDormand) är filmens fiktiva nav. Filmen inleds lovande med karga och sparsmakade bilder. Fern magasinerar sina ägodelar efter att hemorten upphört existera i och med gruvans avveckling. McDormand har på senare år utvecklat en fin arbetarklassaura som gör henne klippt och skuren för rollen. Ferns möten med diverse kantstötta gestalter är hjärtliga och bidrar till utsuddandet av gränsen mellan fakta och fiktion.

"Nomadland" är Frances McDormands hjärteprojekt. Det var hon som köpte rättigheterna till boken och handplockade Chloé Zhao att regissera. Det känns att filmen är helhjärtad i sitt engagemang, att man har lagt möda på att skapa en stor palett av människoöden och platsskildringar som överträffar dess budget. Tyvärr lider filmen av en svulstighet som trubbar dess udd. Det dröjer inte länge förrän Ludovico Einaudis sentimentala pianomusik gör entré och lägger sig som en våt filt över filmen. Tillsammans med solnedgångsfotot av storslagen natur förvandlas filmen till något harmlöst.

Zhao har gjort en annan film än den som jag helst hade velat se, vilket är extra tråkigt när källmaterialet är så gediget. Även om det många gånger blir gripande i stunden så blir helhetsintrycket liksom sötsliskigt. Det är svårt att inte jämföra "Nomadland" med exempelvis Roberto Minervinis besläktade filmskapande som vågar gå dit det verkligen känns.