Hjärtskärande om hemlösa i kejsarens park

Roman

Yu Miri

Tokyo Ueno Station – Utgången mot parken

Övers. Lars Vargö

Albert Bonniers förlag

I romanen "Tokyo Ueno Station – Utgången mot parken" skildrar Yu Miri hur obarmhärtigt och ensamt livet kan pågå för den fattige. Bokens huvudperson är den hemlöse åldringen Kazu. Han lever liksom hundratals andra hemlösa i kejsarens park Ueno i Tokyo. I skjul av kartong och plast kurar de mot kyla och fukt. Ingen började sitt liv där i parken. Miri beskriver vad som drev dem dit.

Alldeles nära finns järnvägsstationen Ueno Station med sina varningsskyltar om att inte gå för nära spåren. Men mot döden under de framrusande tågen dras den sorgsne Kazu.

Miri har i sin roman gjort parken till en symbol för livet. Uppslaget är svindlande, persongalleriet skickligt valt, både beträffande huvudaktörerna och bokens namnlösa gestalter. Likaså är ämnet storslaget. Det gäller ju själva existensen. Ändå blir jag inte engagerad utan tycker att boken är näst intill tråkig. Beror det på för många sövande uppräkningar? Eller är det skillnaden mellan japanskt och västerländskt tempo som spökar? Jag vet inte. Det enda jag vet är att berättelsen inte kommer till liv.

Kazu kastades redan som barn ut i hårt arbete i den lilla lantliga provins där han föddes på 1930-talet. Så fick han själv barn och drog som många andra till huvudstaden Tokyo för att hitta jobb. Med hacka, spade och skottkärra var han med och byggde arenorna inför Olympiska spelen i staden 1964. Sin familj ser han bara några dagar per år.

När insikten drabbar Kazu att han aldrig har tagit sin dotter och son till en djurpark, aldrig till ett nöjesfält, aldrig närvarat vid en skolavslutning så svartnar hans värld. När hans son sedan dör, bara 21 år gammal, blir mörkret ogenomträngligt. Mot Kazus skräckfyllda sorg ställer Yu Miri den frambrytande våren som syns i parken: "I all tid därefter" skulle hans son vara död och ändå kände han hur "en ljum vind blåste och de vilda upplysta körsbärsblommorna dansade i natten".

I parken fångar Kazu brottstycken av passerande människors banala samtal medan Japans historia sipprar ut från hemlösa som vet eller minns. Så snart kejsarfamiljen väntas besöka parken städas uteliggarna bort. Det regnar och regnar i deras tröstlösa tillvaro. Långtråkig eller inte ger "Tokyo Ueno Station” en hjärtskärande bild av banaliteten och tragiken i det enskilda människolivet.