Dokumentär

Titel: Corona film club

Premiär: Visas nu på bio

Medverkande: Stig Björkman, John Sayles, Isabella Rossellini

Regi: Stina Gardell

Speltid: 82 min

Betyg: 3

Under den segdragna pandemin har flertalet filmer redan hunnit göras och släppas. Det senaste tillskottet är Stina Gardells "Corona film club". Här får vi följa filmkritikern och regissören Stig Björkmans karantänvardag. Denna består av filmtittande varvat med videosamtal med diverse kändisar.

Någon regelrätt filmklubb är det tyvärr inte fråga om, snarare rör det sig om små filmrelaterade nedslag runtom i coronavärlden. Filmen vänder sig som valet av titelspråk antyder till en global publik, vilket manifesteras ytterligare när Björkman tvingas prata engelska med såväl Alicia Vikander som Jørgen Leth. På så sätt sipprar rena marknadsstrategier ned i själva filmen på ett ohämmat och olyckligt sätt.

Konversationsurvalet verkar ha gjorts utifrån kvantitativa bevekelsegrunder snarare än kvalitativa. Mängden kända ansikten har prioriterats högre än vad de faktiskt har att komma med. Det är synd då det i grund och botten är ganska trevligt att hänga med den utrotningshotade form av kulturman som Stig Björkman personifierar – en god lyssnare som ser det fantastiska i det lilla. Färre och mer fokuserade samtal hade förmodligen gjort huvudpersonen mer rättvisa.

De skeva fantasiinslagen fungerar annars överraskande bra som karaktärsfördjupning, åtminstone så länge pandemin fortgår. Just nu är det svårt att tänka sig något mer eftertraktat än en 82-åring i röda lackskor som steppar på hustaket och sjunger "I am the movie man". Björkman tillåts genom filmen (i dubbel bemärkelse) återuppleva röda mattornas flärd och färg.

Det bor någonting odiskutabelt trösterikt i filmtittandets eskapism, biljetten till ett annat här och nu. Med klipp ur filmhistorien mejslar Stina Gardell fram en mosaik av beröring och förnimmelser. Trots att urvalet känns lite väl som "1001 filmer du måste se innan du dör" summerar klippsamlingen filmskapandets odödliga spiritualitet. Det är också skönt att man har gjort sig mödan att leta fram utdrag i hög upplösning och korrekt bildformat, något som filmens huvudperson inte verkar fullt lika mån om.

Trots det uttjatade pandemiämnet ingjuter besöket hos Stig Björkman hopp. Med den enorma svärmorstungan i fönstret samt världens kulturelit ett klick bort råder här ingen akut risk för syrebrist.