Jorge Luis Borges är en svåröverskådlig kontinent. Tredje delen av hans samlade verk i urval finns nu att läsa. Texterna är känsligt översatta till svenska och försedda med upplysande fotnoter. Sådana behövs till en författare vars rader lever i ett globalt och klassiskt arv. Volymen rymmer den åldrade Borges essäer, korta berättelser, lyrik och uppteckningar.

Borges låter sig ogärna recenseras. Han är en flod och man följer med i strömmen. Satsningen är en litterär gärning och i "Borges III" fäster jag mig helst vid essäerna. En underbar sådan är "Tiden" ur hans föreläsningar i Buenos Aires 1979. Naturligtvis uppehåller han sig där vid tidens paradoxer – nästan evigt diskuterade av filosofin. Tidens oåtkomlighet där nuet är lika kortvarigt som de mest gåtfulla av universums partiklar – eller kanske som tillvarons gäckande verklighet?

Borges färdas in och ut ur sina ständiga motiv: Biblioteket och labyrinten, Swedenborg och Island, Dante och Babel, paradoxernas upprepningar och så biblioteket igen – tanken att vetandet är en både överskådlig och undanglidande företeelse. Samtidigt är biblioteket det tydligaste beviset på den tankens omöjlighet. Inget bibliotek är komplett, inte ens alla biblioteks moder – det mångomtalade i Alexandria. Kunskap är alltid ett provisorium på väg mot någonting annat.

Eller är biblioteket som universum, där även den slutgiltiga boken står? En byggnad av oändligt många sexhörniga rum, fylld med alla texter som tänkas kan, i alla möjliga kombinationer av alfabetets tecken. Det låter inte som något särskilt roligt ställe, oerhört mycket färdigtänkt strunt och så många tänkbara böcker att blotta tanken känns kvävande.

Hos Borges har litteraturen dock inget slut. Samtidigt har formuleringarna och liknelserna sina begränsningar. Borges själv räcker inte alltid till och han står bekännande som en kort gestalt framför ett högt hinder. Det är en plåga som återkommer hos honom gång på gång. Den drar genom hans drömmar – hans återkommande mardrömmar.

Hos Borges, liksom hos andra mycket stora författare, finns en stark hemkänsla. Hur förbryllande hans lärdomslabyrinter än kan kännas, är de samtidigt liksom igenkännliga; de påminner om någonting från barndomen eller från någon annan berättelse som man har läst. Hur vindlande hans litterära hänvisningar än är vill man följa med i referenserna – för att få bekräftat det man redan anade. Berättelserna i "Boken av sand" är sådana – även de mer upprepande. Fenomenet med upprepningar är tyvärr ganska besvärande, men ofta närvarande hos stora författare. De plöjer sina åkrar, om och om igen, även Borges, men han räddas för det mesta av sin anekdotiska träffsäkerhet. 

Att det främmande kan vara det bekanta är kanske det djupast mänskliga svaret på vår gåtfulla lust till litteraturen. Jag drar mig till minnes några rader av Borges: "Bara den som är död tillhör oss, bara det vi förlorar äger vi. Ilion fanns en gång, men Ilion består i hexametern som begråter Ilion. [...] Varje dikt blir med tiden en elegi." 

Allt levande skriver sina sorgedikter – glömskan ensam är sorglös. Det är lite som när vi citerar våra förfäder med guldkorn i orden och gör dem till referenser. Fädernas ben kan förstås mer subtilt än som vördade gravhögar. "Min far är död och finns alltid vid min sida", skriver Borges. Bara de levande kan välja, om de alls vill befinna sig vid någons sida.