Poesi
Hanna Hallgren
Ensamhetsträning med Majken Johansson
Ellerströms förlag
Ensamhetsträning kan vara ett långdraget och svårt arbete. Det faller sig inte naturligt för hundar att vara ensamma, de har till skillnad från människor inget behov av det. Själv tar jag med min cockerspaniel överallt. Han ligger på mina fötter när jag skriver det här, och låg på min arm eller i mitt knä när jag läste Hanna Hallgrens nya bok.
Och har du en hund, eller ett barn, eller ensamheten att läsa högt för – gör det, för denna bok har verkligen rytm; ord som "svansviftarglädje" och långa trallande eller varför inte mässande meningar. Hallgren skriver om sin egen poetik att "det religiösa språket är min källa".
Bokens poetiska flöde bryts upp av prosastycken där jaget föreställer sig själv vara en kvinna som aldrig vågade komma ut som lesbisk. Hur livet hade artat sig då. Hur livet artat sig om hon likt poeten Majken Johansson (1930–1993) hade stannat i Frälsningsarmén.
Även om flytten till storstaden och det litterära fältet figurerar som teman så är det existentiella bokens huvudämne. Hallgren skriver om döden: "Tänk om jag inte trivs? Som på språkresan till England/ Jag glömmer min hud och mitt modersmål/ Jag längtar hundarna där barn jag lekt".
Hundarna är allestädes närvarande i diktsamlingen. Boken är en kärleksförklaring till tiken Majken, och till barndomens alla hundar, de som nu vilar under bakplåtar i jorden. Men ensamhetsträningen här är inte till för dem; den är till för jaget, för människorna.
