Egentligen är det omöjligt att inom genren "tal" åstadkomma det som Kristina Lugn (1948–2020) har lyckats med. Oavsett ämne apterar hon sprängladdningar under varje ord – hon minerar dem med allt från Gud till döden. Varje avsnitt är också en levande självbiografisk skiss. Det är alltså dynamit som hon handskas med – livsfarlig för läsaren då den kan slita upp bröstet på en. Men också när hon rör sig mellan minorna anar man hennes förlösande skratt.
Hur ska vi stå ut med att hon är död?
Talen i boken hölls alla i Svenska Akademiens regi 2006–2016 och kollegan Peter Englund berättar i den lilla bokens förord hur han uppmanade Lugn att skriva sina memoarer och hur hon svarade: "Jag kan inte skriva längre." Hennes skrivkramp var ju heller ingen hemlighet. Så kommer då denna "Mellan förtvivlan och förtvivlans mod" och man inser vad hon var kapabel till också när skrivandet krampade. Englund slår fast att ingen under hans tid som ständig sekreterare skrev mer för Akademien än vad Lugn gjorde. Och att allt hon skrev i någon mening var självbiografiskt.
"Livet är den enda möjlighet vi har att inte vara döda", skriver Kristina Lugn i sitt inträdestal från 2006, där hon presenterar sin företrädare på stolen, författaren Lars Gyllensten. Han väckte 1946 rabalder när han tillsammans med Torgny Greitz under pseudonym parodierade fyrtiotalisterna i diktsamlingen "Camera obscura". Men i stället för att fokusera på detta spektakel betonar Lugn i stället hur Gyllensten för alltid är "bokförd i språnget mellan förtvivlan och förtvivlans mod". Bokföringsadress delar Lugn med Gyllensten. I ett pjäsfragment i boken skriver hon: "Det måste väl i all sin dar finnas något annat att ta sig för än att vara halvdöd. Låt mig äntligen få erfara förtvivlans mod."
Jon Fosse, Karl Vennberg, Kjell Askildsen och Allan Edwall är tillsammans med Gyllensten storheterna som Lugn skriver om i sina tal. Gemensamt för dem är att de ser den rädde, den ensamme, den sköre. Utifrån deras texter betonar Lugn vikten av att smärtan ges plats och inte jagas bort som en ond ande – och av hur viktigt det är att vi tillåts att inte förstå allting. Inte heller det vi läser eller ser på en scen. Som treåring satt Lugn bredvid sin morfars galoscher på orgelläktaren i Tierps sockenkyrka och lärde sig psalmerna utantill medan han spelade dem. Då "fattade jag ingenting och förstod allt", skriver hon. Det är hennes modell för oss i världen. Mot dokusåpornas tidsålder, då den privata sfären har slukat det intellektuella rummet, önskar sig Lugn passionerad argumentation, men inför det faktum att gångna tiders förgrundsfigurer har gått in i glömskan känner hon enbart förtvivlan.
Några avsnitt i boken presenteras som fragment ur Kristina Lugns memoarer. Där raljerar hon över memoargenrens meningslösheter. Som när man till exempel beskriver poänglösa episoder som att man ramlade av trehjulingen som barn. "Dessutom är jag folkpensionär", klämmer hon i med.
När Lugn minnestalar över skådespelaren, teatermannen och visdiktaren Allan Edwall blir hennes ton enkel och hennes berättelse fjärran allt som "larmar och gör sig till". Så som ofta sker när man apostroferar en mycket älskad människa. In i hjärteroten träffar hennes ord om att hon, när han dog, "för alltid förlorade den människa jag var i hans synfält".
Ska något upprätta Svenska Akademiens anseende är det böcker som denna.