Action
Titel: Outside the wire
Premiär: 15 januari på Netflix
I rollerna: Anthony Mackie, Damson Idris, Emily Beecham med flera
Regi: Mikael Håfström
Speltid: 114 minuter
Betyg: 3
Vad handlar egentligen krigföring om? För den chipsätande Harp (Damson Idris) är uppdraget som drönarpilot framför videoskärmar som ett datorspel. Men så bryter han mot order och två amerikanska soldater dör i fält. Harp menar att han därmed har räddat övriga 38 soldater på plats, men straffas likväl med marktjänstgöring i ett krigshärjat Östeuropa.
Harp får nu följa med androiden Leo – en superrobot skapad för att vara lik en människa – på uppdrag bakom fiendens linjer för att där stoppa en galen terrorists kärnvapenattack. Anthony Mackie gestaltar amerikanska arméns senaste och hemligaste vapen och har försetts med geléartad transparens runt torsons tekniska konstruktion. Idén är inte längre science fiction – redan 2018 fanns självgående robotar för tredje generationens krigföring.
Författaren Isaac Asimov diskuterade etiken runt robotar i sina böcker redan i mitten av 1900-talet och formulerade regler om att roboten är underordnad sin skapare människan. Men vad händer om roboten börjar fatta egna beslut?
Mikael Håfströms senaste film var det verklighetsbaserade svenska dramat "Quick" (2019). Då hade Håfström många år i USA bakom sig där han regisserat filmer som "Derailed" (2005) och "Escape plan" (2013). Visst går det att se nya filmen som underhållande action med science fiction-inslag – handlingen utspelas 2036 – men det är också en film som vill lite mer. Båda huvudrollsinnehavarna är svarta, vilket också poängteras. Enligt Leo är deras hudfärg en fördel när de ska förhandla med terrorister. Om de varit blonda och blåögda hade de varit chanslösa. När Harp får en påse över huvudet efter att ha blivit tillfångatagen och ropar "Jag kan inte andas!" ekar repliken av förra årets nyhetsflod.
Gränser mellan vän och fiende suddas ibland till gråskala och argumenten för kärnvapens användning känns igen från hur det motiverades av USA mot slutet av andra världskriget. Fast nu hotas de själva enligt samma argument. När är det rätt att döda ett mindre antal för att rädda många fler? Det är filmens största filosofiska fråga. Slutscenen är dock en av genrens schabloner, vilka tycks svåra att frigöra sig från. Annars är det ett gott försök att göra action med eftertanke.