Poesi
Lars Andersson
Jordens ansikte
Bokförlaget Polaris
Det är inte ofta rosenkransbönen står modell för en svensk diktsamling. Kanske är det därför som jag har betydande kontaktproblem med Lars Anderssons debut som poet. Dikterna brukar den i vår protestantiska krets tämligen okända (främst katolska) bönekransen som ett slags skelett. Fem meditationer om Kristusmotivet, allt tillägnat Jungfru Maria. Olika varianter finns av kransen och helgonkalendern ger den en särskild dag i oktober. Detta och mer som samtiden för sitt liv inte kan förstå ryms i boken. Men det allmänmänskliga går att begripa. Lidandet, grymhetens fortbestånd, de skriande orättvisorna och livets stora bräcklighet. Eller styrkan och hoppet hos barnet, eller moderns oändliga omsorger.
Katrin Westmans porträttstudier tar stor plats i boken – alltför stor eftersom de saknar dialog med dikterna. "Jordens ansikte" är splittrad både i stil och i motiv. Rosenkransen må vara sammanhållande, Kristusproblemet närvarande, men desto värre blir sidornas inbördes oenighet. I ena stunden skriver Andersson (gammal medicinarstudent) cytologiskt detaljerat om celltillväxtens märklighet hos fostret, i den andra gör han psalmpastischer, i den tredje öppnar han värmländsk vardag intill Fryken. Och allt betraktas, liksom från sidan, av den heliga jungfrun.
Jag har följt Lars Andersson sedan debuten. Han är en av min generations stora prosaister, oerhört klok, ständigt överraskande och egenartat självständig. Hans deckare är medelmåttiga, hans romaner mycket bra, essäerna lysande. Men alldeles bestämt blir det inte poesi när han skriver med kortbrutna rader.
Jag känner mig sekulärt stum inför denna diktsamling som i sin tur ställer sig språkligt stum inför diktandets absoluta krav; att finna jämvikten mellan språkets gåta och tillvarons. Stilen vilar i analytisk prosa, växlar mellan raka tilltal och något som reflekterar poesi utan att riktigt bli det.
Men det genomgripande problemet vilar nog i tron, i den kristna mystik som inte förmår bryta igenom sitt eget tilltal och växla ord med en samtida sekulär. Som ett av Guds många barnbarn hör jag bara orden, men känner inte diktens under. Eller med författaren Inga-Lina Lindqvists ord, citerade i en av dikterna: "Man orkar inte repa upp väven man själv har vävt."
