Skulle jag vara lyckligare om jag levde ett annat liv? I Annie Ernaux bok "Åren" ställs frågan om och om igen. Boken skildrar ett franskt kvinnoliv från andra världskriget och in i tvåtusentalet genom ett virrvarr av händelser och rörelser. Kriget i Algeriet, massakern i Paris 1961, presidenterna som kommer och går, majrevolten 1968 – "det första året i världen".

Landsmannen Édouard Louis – som har hyllat "Åren" som ett mästerverk – skriver i sin bok "Vem dödade min far?": "Sarkozy, Macron, Bertrand, Chirac. Historien om ditt lidande bär många namn." Att nämna honom ligger nära till hands; Louis skriver i Ernaux efterföljd. Om klass. Om Frankrike.

I nyutgåva finns nu också Ernaux böcker "Min far" och "Kvinnan". Böckerna handlar om hennes föräldrar och om uppväxten i småstaden Yvetot, där föräldrarna, som träffats på repslageriet, startar en liten livsmedelsbutik – ständigt rädda för att tvingas bli arbetare igen. Det är gott att ha de böckerna i ryggen när man läser "Åren". 

I "Åren" är det klassresenärens mellanförskap som skildras. Att inte höra hemma någonstans: "Flickorna på var sin sida om henne på fotot tillhör medelklassen. Hon känner sig inte som en av dem, är starkare och ensammare." Fotografierna går som en röd tråd genom boken, de blir minnesmärken som författaren tar avstamp i.

Boken är inte skriven i jagform, utan i ett "man" och "vi". Jaget i texten skrivs ut som "hon", och Annie Ernaux är inte främmande för att själv kommentera skrivandet och försöka sätta ord på vad det är hon vill uppnå med texten: "(...) fånga återskenet som projiceras på det individuella minnets skärm genom den kollektiva historien." Dock finns det ju inte bara en kollektiv historia, utan flera. Och ibland blir det extra tydligt. Som när hon skriver om personer som har invandrat: "På skämt tillskrevs de ett jag tala Frankrike. De var många, man kände dem inte."

Ernaux beskriver framväxten av den värld som vi i dag lever i – och som kommer att vara borta i morgon. För den som är någorlunda uppvuxen med internet så kan beskrivningen av internets framväxt närmast verka skriven av en utomjording. Hon beskriver det första telefonsamtalet i sin mobiltelefon och hur pengarna blev osynliga i och med bankkorten. Hur data och internet "verkställde den bländande omvandlingen när världen blev till tomma ord". Hur kommersen blev livets magnetiska fält och hur konsumtionen skapade en förhöjd känsla av att finnas till. 

Tiden för njutning – den mellan ungdomens rädsla för att bli oönskat gravid och senare rädslan för aids – beskriver Annie Ernaux som alldeles för kort. "Åren" handlar om frigörelse, om rätten till abort och preventivmedel. Men också om yngre älskare och om det mest förbjudna – det att ställa sig främmande inför sina barn. Vilka är dessa vuxna män? Och om att i sin sjukdom inte kunna glädjas åt ett kommande barnbarn. 

Ernaux beskriver hur politiken urvattnades – uppgivenheten och egenintresset: "Eftersom ingen företrädde oss passade det ju bra att först och främst se till sitt eget bästa." Hur varor rörde sig fritt mellan länder medan människorna inte kunde göra detsamma. Och det är något med det ständiga imperfektet i "Åren" som skapar en mässande dysterhet. En sorg både över att vi inte har kommit längre och över att i dag snart kommer att vara historia. Även om varje generations övertygelse tycks vara den att man aldrig kommer att åldras.