Roman
Kazuo Ishiguro
Klara och solen
Övers. Niclas Hval
Wahlström & Widstrand
I sin första roman sedan han tilldelades Nobelpriset tar Kazuo Ishiguro med oss till en inte alltför avlägsen framtid. Platsen är USA och livet liknar på många sätt vårt eget, men AI (artificiell intelligens) har nu blivit en del av vardagen. I välbeställda familjer förses barnen ofta med en humanoid kallad Artificiell Vän. Klara, romanens berättarröst, är just en AV, och som sådan går hon helt på solenergi, och försöker från sin plats i butiken fånga solens strålar. Så småningom köps hon åt den 14-åriga Josie. Snart upptäcker Klara att livet i familjens välbärgade hem överskuggas av en stor sorg.
Berättelsen är på Kazuo Ishiguros typiska vis avskalad och lågmäld. Det till synes självklara främmandegörs när världen filtreras genom Klaras oförstörda och därför oerhört klara blick. Allt vi behöver veta förmedlas på vägen, skickligt placerat mellan raderna, eller kanske snarare i de gap som uppstår mellan å ena sidan människornas komplexa motiv och handlingar, och å den andra Klaras förprogrammerade men vackra moral.
Klara tillhör inte de mest uppdaterade AV-modellerna, men hon har en för humanoider ovanligt välutvecklad förmåga till empati, och hon är beredd att offra sig för Josie. Ishiguro väver i romanen in klassiska litterära influenser. Klaras sätt att tillbe solens livgivande och nåderika makt för osökt tankarna till den antika Helioskulten. Den bragd som hon föresätter sig att utföra i tron om att kunna vända Josies öde är i sin tur en modern variant på de klassiska folksagornas hjältedåd.
"Klara och solen" är en ljusare science fiction-roman än Kazuo Ishiguros dystopi "Never let me go" (2005), samtidigt som den rymmer ett antal frågor om människans ansvar för allt från AI till miljöförstöring. Är Klara bara en hushållspryl, som en intelligent dammsugare, eller är hon tvärtom en varelse med rätt till ett gott liv och ett värdigt slut?
Romanen är i mångt och mycket en berättelse om livets ändlighet, och om vår maktlöshet inför oundvikliga förluster. Men det är precis här som berättelsen förmedlar en varm optimism. Det är nämligen i vår fruktan för att förlora dem som vi älskar, och i vår egen ändlighet, som det unika och oersättliga hos varje människa uppenbarar sig. Och på något sätt, på något plan, blir nog den här romanen kvar i mig för alltid.