Det var en belysande stund i partiledardebatten tidigare i höstas när partiledarna fick frågan om hur vardagen kommer att förändras av att vi ställer om till en hållbar livsstil. Svaren var i stort sett desamma: vi kan leva på som vanligt. Ja, undantaget Carl Bildt och andra medlemmar i "den globala överklassen", enligt Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt. De kan inte fortsätta att flyga så mycket. Mot vilket kristdemokraternas Ebba Busch invände att det kan de visst – snart är ju allt elektriskt! Lite mindre kött ska vi kanske äta också förresten. Men i övrigt alltså, business as usual.
Jag drar mig till minnes denna ganska beklämmande diskussion när jag läser skribenten och författaren Marcus Priftis bok om gruvor. Den moderna civilisationen bygger till stor del på gruvbrytning. Föremålen som vi omger oss med innehåller en stor mängd metaller som ofta nått sin slutprodukt via en kedja som ringlar sig kors och tvärs över världen. En vanlig mobiltelefon, exempelvis, innehåller mängder av metaller; aluminium, järn, koppar och kisel har väl de flesta ett hum om – men att man i sin ficka också bär terbium, cerium, neodym och en rad andra metaller är nog mer okänt.
Marcus Priftis berättar pedagogiskt och faktaspäckat om hur gruvorna sedan lång tid tillbaka har varit en betydande del av den svenska ekonomin och hur det moderna Sveriges framväxt på många sätt kan ses i ljuset av gruvindustrins utveckling. Kiruna är det uppenbara exemplet på hur en hel stad har växt upp kring gruvan. Nu får staden flytta på sig då gruvan behöver mer plats. Priftis skildrar detta gigantiska samhällsprojekt på lagom distans för att behålla skärpan.
Från Sverige och Kiruna byter han fokus till länderna Kongo och Kina. Om de svenska gruvorna många gånger är föredömen vad gäller arbetsmiljö och miljöhänsyn så gäller det motsatta i många andra delar av världen. Priftis ärende är att både folkbilda och belysa de konflikter som gruvutvinningen nästan alltid innebär på ett eller annat sätt. Han låtsas inte att det är enkelt. Ett aktuellt exempel är en planerad gruva vid Norra Kärr utanför Gränna i närheten av Vättern. Å ena sidan finns argument för att platsen är väl lämpad för en gruva. Å andra sidan finns naturvärden att värna.
Viktiga frågor får olika svar beroende på vem man frågar. Marcus Priftis vet ibland inte alls vem han ska tro på. Är elektrifieringen räddningen för klimatet? I sådana fall krävs en enorm mängd metaller för att tillverka batterier och till mycket annat. Vad innebär en kraftigt ökad gruvbrytning för andra aspekter av miljön? Ska vi rädda svensk natur på bekostnad av någon annan?
Ekvationerna ter sig närmast olösliga och man undrar en kort stund vart Priftis resonemang egentligen ska leda. Men strax innan man helt gett upp växlar boken spår. Reportaget övergår i driven argumentation. Vad som krävs, menar Priftis, är ett radikalt annorlunda sätt att tänka. Vi måste tillerkänna naturen ett värde i sig, komma bort från tanken att ständig tillväxt är nödvändig, återvinna och se till att cirkulär ekonomi blir verklighet. Att konflikterna ter sig olösliga beror på att de är olösliga – så länge vi inte förmår tänka nytt. Det är Priftis uppfordrande budskap.
Så, för att knyta an till partiledarna. Tänk den dagen då någon inte bara ropar på mer elektricitet utan vågar väcka tanken att bilarna gott kan bli både färre och mindre.