Bokhelg
Norrmannen Jo Nesbø är mångsidig. Förutom författare är han civilekonom och finansanalytiker och har arbetat både som aktiemäklare och journalist. Han är även sångare och låtskrivare i gruppen De Derre. Mest känd är han för böckerna om Harry Hole, en alltmer trasig gestalt. Lite besläktad med denne är huvudpersonen i hans nya tegelsten, ”Kungariket”. Enstöringen Roy hankar sig fram som bilmekaniker i en liten fjällby när hans framgångsrike lillebror Carl oväntat kommer hem efter många år utomlands. Nu vill han starta ett jätteprojekt som involverar hela bygden. Men det finns många hemligheter i det förflutna.
Nesbø vidgar gränsen för spänningslitteraturen. Visst drivs berättelsen av ett antal dödsfall men det är snarare åt ”den stora amerikanska romanen” det lutar. Det är ett imponerande bygge han gjort med en miljö och ett persongalleri som drar åt det storslagna. Roy berättar i jagform så självklart är det främst hans syn på saken som etsar sig fast men nästan alla blir levande och berör. Det är något nästan bibliskt ödesmättat över historien, och då ska man ändå inte låta sig luras av att bröderna heter Kain respektive Abel i mellannamn. Imponerande, drygt 700 sidor som läser sig själva!
Landsmannen Jørn Lier Horst är en pålitlig leverantör av inkännande ”krim”. I ”Illvilja” står veteranen William Wisting och hans dotter Line i centrum. Ett nytt mord påminner om en inspärrad seriemördares. Denne lyckas dessutom rymma strax efteråt. Det blir till en spännande katt- och råttalek med många turer. Välskrivet som vanligt men aningen för konstruerat för min smak denna gång.
Ännu längre västerut finns Island. Ohotad deckarkung på ön har sedan länge Arnaldur Indriðason varit, och med nya ”Mörkret vet” behåller han tronen. Få kan som han skildra melankolin som förstärks av det karga landskapet och långa vintermörkret. Här blir det en analogi mellan hur en död kropp smälter fram ur en klimatangripen glaciär och hur förborgade hemligheter grävs fram av pensionerade kommissarien Konráð. Skickligt och gripande. Isländsk kronprins är utan vidare unge Ragnar Jónasson som nu följer upp de tre suveräna böckerna ”Ön”, ”Mörkret” och ”Dimma” med lika starka ”Byn”. Även här finns ett starkt mått av skräckberättelse insmugen och boken lever högt på den stämning som författaren får fram, inte minst med miljöbeskrivningarna. Han är också psykologiskt fingertoppskänslig i sina personskildringar. Kommissarie Hulda Hermannsdóttir är skarpt utmejslad.
Tillbaka till Sverige, även om nästa bok utspelas främst i Norge. Efter att jag recenserat unge (27 år nu) Philip Birks (då bosatt i Uppsala) debut ”Kyldygnet” lite kritiskt hörde förlaget av sig och frågade om hur han skulle bli bättre. Självklart hade mina valhänta råd ingen större betydelse för talangen, men hans tredje bok ”Tigerstaden” är hans absolut bästa, med fullgången spänningsdramatik i snabba kapitel. Redan från början stod klart att det fanns en tydlig filmisk aspekt i Birks historier om fingerfärdige konsttjuven Tom Grip och nu har ett tyskt filmbolag köpt rättigheterna. Lycka till, det förtjänar historierna!
På många sätt liknar spänningsutgivningen tv-serier. Det kommer en ny säsong med invant persongalleri och miljöer och vartefter känner man dem mer och mer och bryr sig. Det gäller till exempel Samuel Karlsson som med ”Höstmorden” fortsätter berätta om Mörkö med Jessica Jackson i huvudrollen. Välberättat om än traditionellt. Det gäller också Ann Rosman som med ”Marvatten” berättar mer om Karin Adler och Marstrand. Parallellt med en nutida historia löper en tillbakablick 150 år tidigare. Välskrivet, men det känns om att läsa två böcker samtidigt även om det löper ihop mot slutet.
Gullspång står åter i centrum när skickliga Lina Bengtsdotter skriver vidare om sin trasiga polis Charlie Lager i ”Beatrice”, där ett spädbarn försvunnit. Huvudpersonen är största behållningen, det är sällan kvinnor får vara så här i deckarna. Martin Rössel, mest känd från bandet Dom dummaste debuterar med ”Curare”. Också här en utlevande kvinnlig polis, Erika Hård, i centrum. Läsvärt och spännande trots några små kantigheter.
Måste bara nämna ett par riktigt bra brittiska böcker. Mästaren Sharon Bolton visar återigen handlaget i ”Giftmördaren” och gillar man underfundig humor är ”Slöa hästar” av Mick Herron ett utmärkt val.