Tro mig – det kommer inte att dröja länge förrän Matti Ollikainen är ett riksbekant namn. Snart blir det sommarprat och vinterprat och helgintervjuer i rikstäckande morgontidningar och medverkan i "Dom kallar oss artister" och "Vänligen Lars Lerin" och kanske till och med "Allsång på Skansen". Jag är förstås partisk eftersom Franska trion jämte Frank Sinatra också i år var den artist som jag lyssnade mest på hos Spotify – men om pianovirtuosen och popjazzpoeten Ollikainen inte aktar sig så kommer starka krafter snart att försöka göra honom folkkär i ordets rätta bemärkelse.

För den som inte vet så är Matti Ollikainen alltså mest känd som frontman och låtskrivare i Franska trion. För den som inte vet vilka Franska trion är så är det ett egensinnigt Göteborgsband som man snart kan se som husband i "På spåret". "Trasiga toner" är Ollikainens anspråkslösa och ofta humoristiska självbiografi – eller kanske snarare en skiss till en självbiografi skriven mitt i livet då han väntar på att bli pappa för tredje gången. Boken spär på bilden av Ollikainen som högst funktionell särling och här skymtar även stoff till både fem och tio böcker– eller till tusen och åter tusen låtar.

Apropå låtar så är "Trasiga toner" i mångt och mycket en ursäkt för att få ge ut Matti Ollikainens låttexter. I vanliga fall trycks den här typen av låttextsamlingar i påkostade soffbordsböcker – böcker fullpackade med privata fotografier från barndomen och faksimil av handskrivna låttexter på kaffefläckade linjerade blad. Men att trycka upp texterna i en helt vanlig bok och varva dem med självbiografiska texter duger gott och väl – särskilt då Ollikainen är en skicklig stilist som kan konsten att kåsera om misologi och Nietzsche såväl som spelkioskgubbar och Kalle Anka.

Skisserna från barndomen i byn Ullatti några mil utanför Gällivare är gripande på ett Göran Tunströmskt eller Mikael Niemiskt vis – inte minst de kärleksfulla porträtten av föräldrarna. I fallet med fadern – som förutom att vara musiker och allkonstnär också var "galen" och därtill ofta full – är det också ett förlåtande sådant. Sitt eget mångåriga spritmissbruk blixtbelyser Ollikainen med en bild av sig själv på en turnébuss under en "Norrlandssväng" med en flaska portvin och några sjutvåor. Det är en bild som i sin enkelhet säger det mesta. Nu är han till sin ständiga förvåning sedan sju år tillbaka nykter. Han hymlar inte med att hans missbruk orsakat lidande hos många omkring honom men avstår från att komma dragande med allt det dumma som han gjort – i stället går han raskt över till att lista gamla favoritkrogar i Göteborg. Botten i Ollikainen tycks vara ett oförskämt gott humör som i sällskap med musiken har räddat honom från parkbänk och dårhus.

Ingen skriver självbiografiska låtar som Matti Ollikainen. Naiva och diskbänksmagiska sånger om olycklig kärlek, mörka krogar och hopplös desperation, men även om röd passion, spirande hopp och lycklig kärlek. I pränt faller några av texterna platt medan andra sträcker stolt på sig som dikter och för tankarna till såväl Nils Ferlin som Stig Larsson. "Trasiga toner" är inte lika egensinnig som Ollikainens låtar. Snarare bidrar den med ett slags yta till det känslomässiga djupet som finns i låttexterna. Likväl är boken i sin ödmjuka enkelhet och föredömliga korthet en av årets bästa självbiografier.