Dokumentär

Titel: Lena

Visas på: Bio

Medverkande: Lena Nyman, Börje Ahlstedt, Kristina Lugn

Regi: Isabel Andersson

Speltid: 108 min

Betyg: 3

"Är Sverige ett klassamhälle?" Den konfrontativa intervjufrågan från Vilgot Sjömans "Jag är nyfiken"-filmer har blivit närmast synonym med Lena Nyman. Dessa ord inleder även Isabel Anderssons dokumentärfilm "Lena". De senaste åren har en rad nationalhjältar blivit porträtterade i liknande filmer. Samtliga tillredda enligt följande recept: Kändisarnas liv avhandlas parallellt med nedmonteringen av folkhemmet. Utifrån dagboksanteckningar läggs bildmosaiker av arkivbilder och nya intervjuer. Hyllningskörerna landar i slutsatsen att huvudpersonen innerst inne kände sig ensam och längtade bort från det ytliga kändislivet. Om det är män som avhandlas bär filmerna huvudpersonens efternamn: "Palme", "Citizen Schein", "Bergman". I kvinnofilmer gäller förnamn: "Astrid", "Jag är Ingrid" och nu alltså "Lena".

Vad som får "Lena" att sticka ut i genren är hur subjektets personlighet är kongenial med dennes arbete. Det finns ingen skiljelinje mellan det politiska, privata eller offentliga – allt är Lena Nyman. Isabel Andersson gör därför helt rätt i att återkomma till de finstämda sångdikterna från tv-produktionen "Två och en flygel". Dock saknar jag omnämnandet av albumet "Bloss", med Bodil Malmsten som textförfattare.

"Lena" uppehåller sig omåttligt länge i 1960-talet och kontroverserna med Sjömans filmer. Detta gör att senare delar av livet måste hastas förbi. Lena Nymans frigörelse från mansväldets bekräftelse sammanfaller med en samhällsrörelse i samma riktning. Hennes svårigheter med nära relationer delas av många moderna människor. Slutligen finner hon en fungerande tvåsamhet med hunden Kaxe, och i teatersamarbetena med Kristina Lugn fick hon användning för sina kroppsminnen.

Det är slående hur mycket Sverige hann förändras under Nymans livstid. Att hennes kropp recenserades av 1960-talets dagspress ter sig i våra ögon absurt. Likaså att kedjerökning och alkoholintag var kutym i statstelevisionen. De existentiella frågeställningarna kring karriär och kärlek, kropp och klass, är däremot tidlösa. Dessvärre hinner filmen bara skrapa på ytan. Annika Perssons bok "Jag vill ju vara fri" kommer i sitt format närmare en kärna. Filmmediet trumfar å andra sidan med audiovisualitet, med att låta oss se, höra och uppleva Nymans väsen, vilket få saker slår.