De tre berättelserna i den norska författaren Ida Hegazi Høyers bok "Historier om tröst" handlar om olika storstäder, människor och kynnen – men beskriver egentligen ett och samma skeende: en kvinna stöter slumpvis samman med en annan människa, de inleder en passionerad relation – och de skingras.
Städerna där berättelserna utspelar sig saknar namn. Men så är det också människorna och deras möten som står i fokus – inte var de äger rum. Språkets närgångna kameralins letar sig i Hegazi Høyers berättelser in under lakanen, in bland armar, ben och kaviteter, tätt hopslingrade kroppar och sinnen – boken är ett slags närstudium av de brännande ögonblick då gränsen mellan främlingskap och närhet överskrids.
De tre namnlösa långnovellerna i "Historier om tröst" kretsar alla kring mötet som akt och mimik, och preciserar frågan om hur samtycke – detta ord som har både en juridisk och romantisk innebörd och därför omöjligt låter sig definieras – utvecklar sig mellan två individer. Vad innebär det egentligen att ge någon sitt medgivande? Det rör sig sällan om ett uttalat ord, om ett rakt och tydligt "ja", snarare har vi här att göra med en invecklad ritual av ömsesidigt närmande, av små gester, blickar, rörelser, kroppsliga givanden och taganden. Samtyckets kontrakt tecknas med punktskrift av två tillfälligt blinda parter.
För under åtrån som kan uppstå i mötet med en främling döljer sig naturligtvis också ett möjligt hot, och det åligger de uppvaktande parterna att bedöma hotets trovärdighet. Ida Hegazi Høyers ofrånkomliga skicklighet finns i hur väl hon gestaltar denna efterforskning, området mellan hängivelsen och de faror som – i synnerhet för en kvinna – finns förknippade med passionen. Det oväntade i hennes tre berättelser vrider sig likt den holländske konstnären och grafikern M.C. Eschers omöjliga trappa: plötsligt anar man ett krux, en skugga i ögonvrån, men när man ser efter är det borta. Det här nästan drömlika tillståndet byggs i "Historier om tröst" upp genom det oväntade ögonblicket i varje möte, det som bryter mot det underförstådda spelet. Handen som plötsligt släpper den andra. En lite för misstänksam fråga. Kroppen som lägger sig ovanpå i stället för under. Eller, som i den avslutande (och bästa) novellen i boken: en uppstoppad alligator i den lånade lägenheten – bilden av ett på samma gång livsfarligt och harmlöst djur. Undergången är här bara antydd av författaren; berättelsernas vikt ligger i vad som inte skrivs ut.
Ida Hegazi Høyer introduceras med "Historier om tröst" för svenska läsare. Hon visar prov på stor intelligens i denna sin triptyk över uppvaktningens skådespel. För stor intelligens, tycker jag emellanåt, åtminstone när hennes bilder försöker skildra någonting som sinnet inte har en chans att återskapa. Hon liknar till exempel en avslappnad kropp vid "en döende fågels obetydliga utandning", och jag tänker på det slags livlösa liknelser – inte helt ovanliga i nyare skandinavisk litteratur – som inte hänvisar till något som går att greppa. Ingen vet hur en fågel andas i dödsögonblicket, däremot känner vi alla väl till den egna kroppens matthet. Ibland måste språket bara få vara språk, utan att peka på någonting utanför sig själv.