När Jan Guillou skriver kolonialhistoria brukar han lindra den tyska brutaliteten i Afrika och ställa den mot Storbritanniens. Obegripligt varför, men förmodligen har han läst årets Nobelpristagare Abdulrazak Gurnah lika lite som alla vi andra. I annat fall hade han redigerat om. Tyskland räknas ju som makten som iscensatte det första folkmordet på kontinenten. Och tar man del av Gurnahs senaste roman "Efterliv" var metoderna kolonialt desamma: massiv terror, godtyckligt våld, plundring, svält, utrotning.
Tiden är strax innan första världskriget, tyskarna har slagit ned olika uppror, de flesta okända för oss i världens utkant, människor och samhällen på Afrikas östra sida är sönderslagna och splittrade. Tanganyika, det gamla svenska missionärslandet, är romanens scenplats, det ska senare bli Tanzania när det också omfattar Zanzibar, Gurnahs födelseö. Kontinenten våldförs av Europas stora kolonialmakter.
Abdulrazak Gurnah låter berättelsen bäras fram av några få individer, men samtliga kan se tillbaka på den koloniala destruktiviteten. De lever vidare genom vidrigheterna och försöker finna utvägar på samhällets botten. Deras livs glädjeämnen har reducerats till sådant som ostörd nattsömn eller en stunds sällskap utan våld och ångest. Det gäller för Ilyas, som talar lite tyska och som ansluter sig till legosoldaterna askari, infödda soldater som härskar med sitt rykte om grymhet och med grymheten själv. Allt i det tyska imperiets namn. Det gäller också Hamza, den blide och tystlåtne mannen som också han tar värvning. Svårt sårad, men vid liv återvänder han till sin födelsestad och får några vänner, som den färgstarke Khalifa och faktiskt också försörjning, som alltiallo och vakt hos en köpman och senare hos en hantverkare.
Hamzas vardagliga handlingar ger karaktär åt hela boken, hans lakoniska uthållighet, hans värdighet som orkar framhärda på samhällets absoluta botten bildar romanens helgade plats. Hur han än plågas av sin förstörda kropp och sina marterande minnen bevarar han sin mänsklighet. Den är skör, men den existerar.
Under läsningen växer också Gurnahs sällsamma stil upp till en slags helgedom. Dess stora stillhet, dess otroliga konkretion när den sinnliga världen och den ohyggliga orättvisan får sina ord. Här finns ingen poetisk legitimitet för överdrifter, osanningar och verbal magi. Här finns bara den sena eldens långsamma glöd, ett milt ljus och en värme som orkar försona människan utan att någonsin förtiga hennes grymheter.
Men Abdulrazak Gurnah har också förmågan att göra snabba perspektivbyten och på så sätt flytta läsaren ur den tryggt berättade handlingen. Plötsligt tar en annan individ kommandot och belyser handlingen från ny vinkel. Och liksom omärkligt introducerar han också kärlekens existens bland de förskingrade och förfördelade i kolonialismens system. Med de där växlingarna skapas också en skimrande mångtydighet i tolkningen av det som berättas. Stycket byter tonart, harmonin visar sig dölja en disharmoni.
Gurnah skriver inte parollernas litteratur, hans humanism låter sig inte reduceras. Om jag förstått hans inställning rätt är han dels en del av postkolonialt rättvisegörande, dels en självständig röst som överallt ser det säregna i det generella. Det gör honom motiverad som läsning och som eftertanke. "Lyssna med tålamod", tycks romanen säga oss, "vi är alla beroende av varandra i denna intrasslade värld."