Roman

Magnus Dahlström

Vesalius

Albert Bonniers förlag

Längtan efter sanning, stark nog för att bära genom tvivel, allmänhetens illvilja och falska rykten, kollegors försök att manövrera ut och smutskasta – allt detta får sägas karaktärisera anatomen Andreas Vesalius, i alla fall i den skepnad som Magnus Dahlström ger honom.

År 1543 släppte belgaren Vesalius verket "Sju böcker om människokroppens uppbyggnad". Med tiden skulle verket få honom att betraktas som grundaren till den moderna anatomiska vetenskapen. På sin tid var han dock kontroversiell. Att dissekera mänskliga kroppar – ibland stulna från gravplatser – kritiserades inte minst från kyrkligt håll.

Berättelsen tar sin början år 1564 – samma år som Vesalius dog. Det står tidigt klart att han inte är frisk. Febrig, omtöcknad, utmattad och fylld av tvivel försöker han utröna betydelsen i en märklig försändelse: Benen efter en mänsklig hand lagd i en låda tillsammans med ett följebrev. Vem har skickat det? Vad är syftet? Att han ska stödja en (omöjlig) teori om att handen skulle vara drygt 1500 år gammal och ha tillhört Frälsaren? Att han ska avslöja sig själv som en bluff?

Att Magnus Dahlström lyckas skapa en tilltagande nerv i en så pass – i alla fall till det yttre skeendet – stillastående berättelse är inget mindre än en prestation. Det som driver handlingen är inte bara mysteriet med handen, omständigheterna runt Vesalius situation och tillstånd, utan också beskrivningarna av hans arbete. Berättelsen blir alltmer mångbottnad. Trådar förgrenar sig framåt från 1500-talets vetenskapliga stridigheter runt anatomin, men också i kollisionen mellan världsbilder. Även i dag pågår som bekant en strid om huruvida vi ska en världsbild grundad på vetenskap, källkritik och seriöst sökande efter fakta, eller en som bottnar i felaktigheter, missförstånd och lösa rykten.

Till skärpan och autenticiteten bidrar Dahlströms insikter i 1500-talets anatomiska vetenskap – men än mer hans språk, den stilistiska briljansen. Det ena förutsätter också det andra, vilket anas då Dahlström låter Vesalius beskriva vad som styr mottagandet av en medicinsk beskrivning: "Språkets form, utseende, ordning och lydelse betydde lika mycket för mottagandet av ett faktiskt förhållande, som det faktiska förhållandet i sig självt, som var inlindat i beskrivningen, liksom i ett oskiljaktigt hölje." Kanske gäller samma sak för ett litterärt verk?