1986 kom den då 38-åriga persiska författaren Jila Mossaed till Sverige. Hon kom hit på flykt från Iran via USA. I Sverige blev hon kvar och efter ett drygt decenniums vistelse här var hon språkligt mogen att inleda en ny fas i sitt författarskap – på svenska. Debutboken "Månen och den eviga kon" kom 1997 och har följts av en lång rad diktsamlingar.
Att Mossaed lyckades som poet också på svenska bevisas bland annat av att hon 2018 – efter 32 år i Sverige – valdes in som ledamot i Svenska Akademien. Hur är det möjligt? frågar man sig. Specialbegåvning, kan man anta, samt en stor känsla för vilka ämnen som är minst bundna till våra poetiska konventioner.
Jila Mossaed har nu samlat sin trilogi bestående av "Varje natt kysser jag markens fötter" (2009), "Ett ljud som bara jag kan" (2012) och "Jag föder rådjuret" (2015) i en och samma bok under titeln "Ljusets alfabet".
Så här börjar första delen: "Letar efter den mörka punkten / en okänd, men ändå känd punkt som alltid / kommer och sätter sig bredvid sista ordet // Var har jag tappat den? Låg den gömd / i handväskan när jag tog bussen / och lämnade landet bakom mig?" Och så den andra dikten i samma samling: "För att kunna gå ut i det främmande skogslandet / fanns inget annat alternativ / Jag skrev under / och livet började om".
I dessa strofer finns nyckeln till många av de dikter som följer. Den "mörka punkten" syftar rimligen på den inre veklighet som följer författaren var hon än befinner sig i den yttre geografin. Skog är ett begrepp som täcker mycket men i första hand en generell trädbevuxen landskapstyp som inte är bunden till en viss ort eller nationalitet.( I förbigående ska noteras en liten gnutta brist på språklig erfarenhet från Mossaeds sida: Ordet "skogsland" låter inte riktigt svensk. Men att det krävs en och annan minimal miss för att märka bristen säger mycket om författarens säkerhet.) Man häpnar också över den rikedom på bilder och känslor som kan utvinnas ur det inre livets bildvärld.
Så långt den första delen i trilogin. De följande två rör sig i en vida rikare och mer varierad bildvärld, sannolikt på grund av att författaren successivt smält in i en ny vardagsvärld. Men den poetiska formen, som hittills har förbigåtts, förblir densamma. Det betyder fri kortradig orimmad vers utan strofindelning, uppdelad i stycken av tre till ett tiotal rader. En poetisk motsvarighet finner man bland annat hos Ann Jäderlund. Här ett exempel från den tredje delen i trilogin:
Haltande
med trötta fötter
klev han ner
från berget
Det var Gud
som längtade efter sig själv
Man kan tänka sig många innebörder i dessa rader. En är knuten till Gamla testamentet vars Gud blandar sig i jordiska ting, till exempel genom att uppträda här nere insvept i en mantel av moln. Uppenbarligen fann denne Gud tillvaron där uppe på berget Sinai långtråkig och valde därför att inkarnera sig själv.
"En tidig morgon i begynnelsen / kom jag upp ur havet / Begrav mig inte i jorden / kasta mig i min moders famn / I vattnets klara, mjuka kropp / där vill jag återfinnas på nytt". Så klart och tydligt kan Jila Mossaed formulera sig i trilogins sista del, när hon efter drygt tre decennier har assimilerat det svenska poetiska idiomet.
Hur låter hon då på sitt persiska modersmål? Den frågan besvaras inte. Nyfiken får man förbli.