Litteraturen kan inte ha nått sitt slut, och om den ändå gjort det så vill den inte ge sig utan strid. För i vilken annan tid hade ett stort förlag kunnat försvara utgivningen av en 2272 sidor lång diktsamling, som inte bara i sitt omfång måste anses oläslig – utan är ogenomtränglig i hela sin språkliga gestalt? "Proponeisis" landar som en monolit på hallgolvet, ett städ av blytung ångest. En Frankenstein, ett lyriskt fatberg. Man närmar sig den med lika delar nyfikenhet och vämjelse.
Den kritiker som tar sig an detta mastodontverk måste börja med en praktisk fråga: hur värdera ett verk som man av överlevnadsskäl måste sovra i? Svaret är att man inte kan göra det på rättvist vis. Läsningen blir av hävd otillräcklig. I stället driver man genom texten, med en hastighet om en sida på tio sekunder, uppgiven inför bokens längd.
Ja, "Proponeisis" är egentligen omöjlig som bok. Den samspelar med sin läsare med samma omsorg som en bödel med sitt offer. Den bråkar med typografin, låter ibland texten bli så liten att den bara med svårighet går att läsa, kastar sig mellan idéer utan tydligt syfte. Den kallas ett slags efterskrift till Johans Jönsons författarskap men innebär därmed inte något slut. Det är i linje med hans kreativa dödsdrift att sätta punkt någonstans i mitten, bara för att ha en punkt att skriva bortom, en linje i sanden som genast suddas ut. Motiven går däremot att känna igen från tidigare verk. Döden, kapitalismen, sexualiteten och det zoembienta återkommer i de första 500 sidornas symmetriskt ordnade textblock.
Den förra diktboken hölls samman med rader om privatekonomin; här finns liknande, kursiverade aforismer om själva bokens natur: "Bokens sandkorn är det som gör erfarenheten av öknen", "Boken glömmer alltid mer än varje minne", "Boken är en hermafrodit från helvetet". Mer än tidigare tar Jönson spjärn mot, och driver med, själva skrivandets paradox. Att ingenting kommer lyckas nå fram. Att den som lever genom skriften är dömd att misslyckas redan i bokens början.
Emellanåt finns hela böcker inflikade i boken. Här öppnar sig texten och ger sig ut i friare exkursioner. Jag fastnar för "Glossarium", en landskapsteckning från en fjällpromenad som för tankarna till Lotta Lotass. Jönson visar hur exakt han kan vara även i de fall dikten inte handlar om självhat: "Löven flimrar ljusgröna, djupgröna, gula, orangea, rödlätta i blåsten. Krumbukterna som ett spontant försök att formera bokstäver, ett alfabet utformat av stam och vind", som det heter om de magra dvärgbjörkarna.
I inledningen (det vill säga, kring sida 192) finns ett lika oväntat brev till författarens mamma. Hon som tar emot hans böcker utan att läsa dem. Och det är här, i samklang med dessa utvikningar, som Jönsons monster får eget liv. När de tvångsmässiga och introspektiva utfallen mot arbetet, livet och fan och hans moster går över i mer tankfulla partier sker något underligt: sedan länge döda uttryck återfår sin glans. Det ömsinta blir laddat med större ömsinthet när man vadat till det genom en flod av träck. Utan det vackra hade förstås inget varit fult och vice versa, och när Jönson placerar en ros ovanpå sin litania av könsord blir den mer än en symbol – den blir på nytt en ros. Känslan efter läsningens slut är – märkligt nog – att man har upplevt krönet på Jönsons bana. Det är när han gör sitt uttryck som mest oerhört det får sin största skönhet.