Självgod göteborgare vantrivs i medelklassen

Stilisten Andrés Stoopendaal lockar till skratt i sin nya roman "Dunning-Kruger-effekten".

Andrés Stoopendaal (född 1981) är en svensk författare och litteraturkritiker. Han debuterade med romanen "Maskerad" (2011). "Dunning-Kruger-effekten" är hans andra roman.

Andrés Stoopendaal (född 1981) är en svensk författare och litteraturkritiker. Han debuterade med romanen "Maskerad" (2011). "Dunning-Kruger-effekten" är hans andra roman.

Foto: Sören Håkanlind

Recension2021-12-23 06:45
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Roman

Andrés Stoopendaal

Dunning-Kruger-effekten

Norstedts


Sedan debuten med romanen "Maskerad" har Andrés Stoopendaal publicerat två diktsamlingar. Att en berättelse med bred publik som målgrupp knappast lockar står klart även i nya romanen "Dunning-Kruger-effekten". Titeln syftar på det fenomen som tillspetsat, och fullständigt politiskt inkorrekt uttryckt, skulle kunna förklaras som att mindre begåvade människor ofta är nitiskt övertygade om att de har rätt (fast de har fel) medan mer intelligenta tvivlar på sina insikter (fast de inte sällan har rätt).

Just politisk korrekthet, tillsammans med identitetspolitikens vara eller icke vara, slås an som ett huvudtema redan i inledningen. Berättarens högborgerliga flickvän Maria har, till sin våning på fina Linnégatan i Göteborg, bjudit in Agnes och Otto (som är idéhistoriker) för en parmiddag. Maria har förvarnat om att parets katt Frodo försvunnit och att det är läge att "ta det piano" med dem.

Berättarens avsikt är inte alls att provocera när han tar upp den konservativa psykologen Jordan B Peterson (som bland annat ifrågasatt identitetspolitikens utbredning på universiteten). Men blotta nämnandet av Peterson får Otto att utbrista att han betraktar denne som ett skämt och inte förstår hur någon kan ta honom på allvar. För en stund får berättaren intrycket att den labile idéhistorikern antingen är på väg att brista i gråt eller att flyga på honom. Den absurda tonen blir därefter mer och mer komisk.

Handlingen är medvetet banal och tunn. Den till en början självgode berättaren ska upptäcka vikten av att i alla fall något slags konvenans upprätthålls. Sedan må han uppleva både medelklasstillvaron och det samtida debattklimatet som förljuget. När Maria reser till Stockholm förfaller han i utsvävningar med oräkneliga Norrlands Guld ihop med polaren Johannes på stamkrogen. Marias och jagets hund Molly (en pomeranian) blir nästan dränkt i öl vilket ger berättaren så svår ångest att han blir troende helnykterist.

Den ironiskt högintellektuella tonen bidrar till att göra romanen mångbottnad. Är berättaren mot slutet faktiskt på väg att ompröva sina ståndpunkter? Då han under en ny middag med Otto och Agnes upptäcker deras genuina godhet manifesterad i att de har tagit hand om en förståndshandikappad katt? Jag är inte säker, däremot har jag mycket trevligt i sällskapet där både humor och litterär kvalitet håller hög klass.