"Skuggspel" handlar om tre personers vänskap, hatkärlek och ömsesidiga beroende. Trion består av Henry Irving och Ellen Terry, berömda skådespelare i det sena 1800-talets London, samt av en halvt misslyckad kamrer och teaterkritiker vid namn Bram Stoker. Ingen vet att hans berömmelse kommer att växa förbi de andras, och långt in i framtiden, tack vare den romanen som han publicerar 1897: "Dracula". Historien kan låta osannolik, men faktum är att de tre har samarbetat i verkligheten. Irving värvade Terry till sin teater The Lyceum, och gjorde Stoker till direktör.
Det finns ytterligare en huvudperson, och det är den roman som Stoker kommer att skriva. Bit för bit låter den irländske författaren Joseph O'Connor sin landsman göra de erfarenheter som kommer att förenas i hans fantasi. Stoker träffar en insektsätande man på ett sinnessjukhus. Han drömmer symboliska, framåtsyftande drömmar, vars innebörd är uppenbar för läsaren. Själv tänker han bara: "Borde inte druckit whisky efter champagnen."
Den inbundne Stoker attraheras av Irving – lynnig, dominant, manipulativ, grandios och alltid elegant klädd. Du kan säkert gissa vem som stått modell för Draculas personlighet. Likheten mellan skådespeleri och vampyrism pekas ut för läsaren. "Skådespelare", säger Irving, "är varken levande eller döda."
"Dracula", som först hade titeln "Den odöde", blir ingen omedelbar succé. Irving har inga höga tankar om Stokers litterära ambitioner. Vad heter din senaste bok, frågar han, och fnyser sedan åt svaret: "Den oläste, skulle jag snarare tro." Joseph O'Connor sätter eld på teaterns kostymförråd för att skapa lite avslutande dramatik, därefter följer några kraftlösa kapitel innan han sätter punkt, som om han ville visa att personerna har levt för länge.
Trion kämpar med sin teater medan Jack the Ripper härjar. Oscar Wilde gör ett besök på Lyceum, lika farligt vitsig som förväntat. Ingredienserna låter lovande, ändå påminner "Skuggspel" om en konventionell kostymfilm där varje omsorgsfullt nedsmutsad detalj visas upp i insisterande, dramatiska närbilder, samtidigt som helheten blir märkvärdigt stum.
O'Connor tycker om att skriva så att läsaren märker hur mycket han har ansträngt sina författarmuskler. Ska han beskriva ett ånglok, då "vrålar det glödheta svarta vidundret fram". Hans miljöskildringar blir ofta bara en uppräkning av substantiv; det är som att läsa en inköpslista från en scenograf som har fått beställningen "Londongata, 1890-tal". När Terry blir sjuk av dåliga ostron är hon "rasande, brinnande, gråtande, spyende, vrålande".
"Skuggspel" innehåller flera utmärkt ironiska replikskiften, men där finns också en djupare ironi, som Joseph O'Connor inte är medveten om. När han låter Terry beskriva den sorts skådespeleri som hon avskyr sätter hon också ord på vad som kännetecknar hans egen litterära stil. Hon vill inte se skådespelare som anstränger sig på scen; då syns bara skådespelaren – inte rollen. Hon vill ha skådespelare som förvandlas till personen de gestaltar. Dit når man inte om man skriver "han blev grön som en fläskpaj som blivit för gammal".
Att O'Connor kan bättre visar han i ett par scener där en död kvinna iakttar Stoker medan han skriver. Hon har blivit identisk med det vindsrum där han sitter och diktar, eller snarare med tomheten i rummet. Hon söker kontakt, men Stoker märker inget mer än att några vattendroppar faller.