Roman

Theodor Kallifatides

Kärlek och främlingskap

Albert Bonniers förlag

En ung grekisk man kämpar för att förstå svenskarna och svenskheten och blir därtill förälskad. Låter det bekant? Jodå, det är Theodor Kallifatides favorittema framför alla andra som dyker upp i hans nya roman. Men nej – temat känns varken uttjatat eller upprepat. Det blir i stället en utsökt berättelse om just det som titeln deklarerar; kärlek och främlingskap.

Det är 1960-tal i Stockholm. Mannen heter Christo, är 25 år och i färd med att skriva en uppsats om Aristoteles på temat katharis – rening.  Kvinnan heter Rania och är glad och svenskt frigjord – dessutom är hon gift. Deras förälskelse utmanar Christos grekiska ideal om plikt och trohet. Han har heller ingenting att erbjuda henne – inte ens modet att hävda sin kärlek gentemot hennes man. Det enda kloka för Christo borde i stället vara att just rena sig själv från sina begär.

Kallifatides skriver numera sina romaner först på grekiska, för att sedan själv omforma dem till svenska. Resultatet är en stilistisk bragd som får mig att häpna gång efter annan. Språket är hisnande vackert i all sin enkelhet, mättat av medkänsla och av den grekiske ynglingens hela längtan och ensamhet. Men det är också genomsyrat av torr humor, grekiska referenser och lakoniska aforismer. Gestalterna skildras nyanserat och bildspråket är oemotståndlig. Om ett förälskat par skriver Kallifatides: "De vette mot varandra som öppna fönster i en gränd i Neapel." Kan det sägas bättre?