Roman
Håkan Nesser
Schack under vulkanen
Albert Bonniers förlag
Håkan Nesser är med sin nya roman på väg att göra en dekalog med Gunnar Barbarotti i huvudrollen, liksom han gjorde med sin första kommissarie, Van Veeteren. Det blev tio romaner med denne i förarsätet – och en elfte där Veeteren och Barbarotti möttes. Så med denna nionde Barbarotti-bok fattas nu bara en enda. Och den kommer säkert. Jag tror att Nesser har svårt att släppa sin bokhjälte.
Det börjar med att den kände författaren Franz J Lunde arbetar på en roman med titeln "En skriftställares sista dagar och död". Lunde försvinner sedan spårlöst. Polisen står utan ledtrådar och snart försvinner ytterligare två författare. Det dröjer innan Barbarotti själv dyker upp, på väg till Stockholm för att medverka i sökandet. Lunde sågs nämligen senast i hans hemstad, det fiktiva Kymlinge.
Barbarotti letar samband mellan de försvunna. Tillsammans med sin sambo Eva Backman försöker han tänka utanför boxen. Det har även Håkan Nesser gjort. Jag läser honom inte främst för de sinnrika intrigerna, men det är roligt att bli överraskad. Och det blir jag. Nesser skapar den här gången metalitteratur genom att låta de försvunna författarna själva bitvis får skriva berättelsen.
Största behållningen är dock den stil som har blivit hans signum. Det hela genomsyras av en djup humanism och en mild humor. Hans språk är exakt och närvarande, levande på ett alldeles personligt sätt. Lite utportionerad livsvisdom, ett vemodigt förhållande till livet här och nu – med extra sorg när det kommer till de som drabbas längs vägen, vilket här främst gäller de försvunna författarna.
I de senaste recensionerna som jag har skrivit om Håkan Nessers böcker har jag påpekat att de är "bra men inte hans bästa". Till viss del kan det nog bero på att han har skämt bort oss med en jämn hög nivå. Att böckerna är bra överraskar inte längre, utan har blivit något som man förväntar sig.
I "Schack under vulkanen" förnyar han sig ändå en del med olika nivåer av berättande. Med respekt för hans förmåga måste jag ändå säga att jag kanske inte blir så imponerad i alla fall. Men som alltid efter att ha läst en bok av Nesser känner jag en fördjupad livskänsla, och det är det inte så många av spänningslitteraturens företrädare som lyckas med. Där är han utan tvekan en av de bästa.
