Litteratur
Sayaka Murata
Hur mår fröken Furukura?
Övers. Vibeke Emond
Lind & Co
En japansk bästsäljare hör inte till vardagsmaten för svenska bokslukare. Men här har vi en nätt, udda och snabbläst liten roman som till stora delar utspelar sig i en närbutik.
Som en godbit från hyllan närmast kassan? Nej, inte riktigt. Så lättsmält är inte Sayaka Muratas roman.
Berättelsens jag är Keiko Furukura, 36 år. Under studietiden började hon jobba extra som timanställd i en närbutik vid Hiiromachi-stationen. Efter 18 år är hon fortfarande kvar. Inte har hon pojkvän heller – något familjen oroar halvt ihjäl sig för.
I skolan blir allt fel. Keiko avbryter ett slagsmål genom att drämma en spade i huvudet på de bråkiga killarna. Alla skriker ju "Stoppa dem!" så då gör hon det. När hon hittar en död fågel vill hon inte begrava den, utan ta hem den som middagsmat. Varför inte, familjen gillar ju kyckling!
Lärarsamtalen avlöser varandra och föräldrarna är bekymrade. Keiko löser problemet genom att bli tyst och sluta göra något på eget initiativ.
I närbutiken kan hon äntligen bli "normal". Där ser de nyanställda en instruktionsfilm, de får veta när de ska säga "Välkommen!" och "Javisst, det ordnar vi!". Keiko gör som på filmen. Och härmar de andra biträdena. Skrattar de, så skrattar hon.
Den kantiga pusselbiten hittar sin plats i tillvaron. I en närbutik. Vid en tunnelbanestation i en japansk förort.
När Keiko gör ett försök att bli som alla andra och slutar jobbet tappar hon riktningen. Plötsligt har hon ingen anledning att sköta sin hygien, gå upp på morgonen, hålla sig i trim.
Mer säger jag inte. Så klart slutar inte historien så.
Förlagets citat på omslaget pekar mot att det är en rolig bok. Själv känner jag lite – vad har jag missat? Närbutiken måste vara en metafor för något. Människans vilsenhet i en överciviliserad storstad? Livets mening?
Eller så är det här något helt annat än en allegori. Kanske en välskriven och möjligen dråplig beskrivning av livet inifrån en person med ett autismspektrumtillstånd.
Sayaka Murata har själv jobbat i närbutik i 18 år och jag måste säga att jag stortrivs tillsammans med Keiko i butiken. Ordningen och redan. Dofterna och ljuden. Kunderna som strömmar in och ut, som på Roys och Rogers mack, allt nytt, allt samma. Dramats konflikt utanför närbutiken griper mig mindre.
Och så roligt vet jag inte om jag har.
