Litteratur
Karin Smirnoff
Sen for jag hem
Polaris förlag
I den tredje och sista boken om Jana Kippo har Bror dött och lämnat sin syster halv. Till råga på allt kräver de frireligiösa uppe i Kukkojärvi att han ska begravas där och inte hemma i Smalånger. Jana tar strid mot pastor Silas – än en gång. Det är en av trådarna i "Sen for jag hem". Andra är sorgen och skulden som så ofta drabbar den som blir kvar när en älskad har gått bort. Här finns också självskadebeteende, sexuellt och annat – och den urstarkt skildrade självförgörande kärleken.
Persongalleriet är delvis nytt, liksom miljöerna. Läsaren får följa Jana dels till Stockholm i ett retroperspektiv, där en synnerligen fadren-lik mansperson vid namn Steven King (!) väntar på henne, dels till Västkusten. Där lär hon känna Mikkel, en något försupen men karismatisk bildhuggare. Mikkel tar Jana i lära. Nu vill hon göra sina tidigare lergubbar i sten, mest av allt en bild av fadren; pappan som med sin sadism och sina övergrepp kastade en iskall skugga över Janas barndom.
Karin Smirnoff skriver fram de nya miljöerna och människorna med samma krassa ömhet och detaljrikedom som tidigare de norr- och västerbottniska. Men att förflytta sin huvudperson geografiskt kan också vara problematiskt. Jag förlikade mig aldrig med att Elsie Johansson i sin trilogi om TåPelle lät dennes familj flytta in till stan. På samma lite barnsligt förändringsobenägna sätt kan jag känna här. Jana Kippo hör hemma i Kippoland. Det är intressant att följa henne till kontrasterna i Stockholms konstsalonger och västkustens ensliga öar. Men när jag ser Jana framför mig är det i snö och vedrök – och med Johns traktor puttrande i bakgrunden.
John, ja; den harmynte, ludne och alkoholiserade. I vårens roman tar han inte mycket plats. Likväl utgör för mig Janas relation till honom i mycket trilogins ryggrad. Janas starka längtan, barndomens lilla Janas längtan efter värme och närhet som aldrig stillades. Den längtan efter en trygg pappagestalt som John en gång i tiden för en kort stund kom att fylla.
I "Sen for jag hem" fortsätter Karin Smirnoff att fira nya språkliga triumfer – dialektala och bildspråksmässiga. Bara ett exempel på det senare: När Brors inofficiella änka Angelica tar till orda "rann berättelsen ur henne som flytgödsel över vårtegarna". Det kallar jag en målande beskrivning. Fast det gäller ju att man vet vad flytgödsel är, förstås.