Sorry, men "Vargarna från evighetens skog" tar inte vid där föregångaren slutade. Karl Ove Knausgård retas med läsaren och tar avstamp i 1980-talet och året för Tjernobylkatastrofen. Syvert har just muckat från det militära och flyttar hem till sin mamma och sin lillgamla lillebror på landet utanför en halvliten norsk stad. Han festar med grabbgänget, lirar fotboll, jagar tjejer och tycks inte ha några som helst planer på att skaffa ett jobb eller staka ut sin framtid. Men så hittar han plötsligt en samling kärleksbrev till sin döda pappa – skrivna på ryska. Vem var egentligen Syverts pappa, och var hans död verkligen en olycka?
Säga vad man vill, men romanen har tajming. Intresset för sovjetiska spioner och livet bakom järnridån har som bekant fått ett tragiskt uppsving sedan Ryssland invaderade Ukraina och världen återigen började frukta ett kärnvapenkrig. "Vargarna från evighetens skog" är förutom berättelsen om Syvert också den om den bildade ryska biologen Alevtina, och till viss del också berättelsen om poeten Vasilisa, som har ägnat de senaste åren åt att skriva en bok om döden, eller snarare om dess möjliga avskaffande.
Karl Ove Knausgård är i sitt esse när han skriver om Syvert. Unga, loja män, norsk landsbygd och småstad, familjehemligheter och relationer – kanske är det vad han borde hålla sig till? Huvudpersonen, miljöerna och ämnena är så synonyma med Knausgård att man får för sig att man har läst om Syvert förut, eller åtminstone om någon av hans kusiner. Så småningom börjar berättelsen om Syvert dock gå på autopilot, men vid det laget är läsaren fast och märker ingenting. När Knausgård byter land och huvudperson är det dock något som skaver, psykologin känns konstruerad och det är svårt att få syn på både miljöerna och Alevtina, vars berättelse maler på i en evighet utan att verkligen engagera.
Först mot slutet kommer Knausgård ikapp "Morgonstjärnan", i vilken han lät domedagen närma sig och upphävde döden. Spänningen skruvas upp rejält och man sörjer att det bara är ett sjuttiotal sidor kvar av den närmare 800-sidor långa romanen. "Vargarna från evighetens skog" blir liksom föregångaren nu ett körverk med cliffhangers, och man kan inte annat än att smila åt hur mycket som nu faller på plats. Det är till exempel ingen slump att Syvert som medelålders driver en kedja med begravningsbyråer.
Religion och vetenskap möts på nytt i "Vargarna från evighetens skog", men om föregångaren uppehöll sig vid religionen och döden så handlar det nu om vetenskapen och livet, dess uppkomst och utveckling och det faktum att människan, trots att vetenskapen drar skarpa gränser mellan möjligt och omöjligt, likväl har svårt att sluta drömma om att slippa undan sin egen döden. Inte så att vetenskapen har fel i att allt som lever en dag ska dö, men tänk om genombrottet evigt liv kan bli dess stora bidrag till mänskligheten?
Frågan är om romanen ens ska kallas för en uppföljare. Snarare är den en föregångare eller en tvilling till "Morgonstjärnan", något att hålla till godo med i väntan på den riktiga uppföljaren, i vilken allt nu pekar på att teologi möter biologi i en tvärvetenskaplig deckare. Men vem vet, kanske blickar Knausgård nästa gång 40 år framåt i tiden? Intresset för vad som händer i romanernas värld är något mättat, men det kvarstår likväl eftersom man fortfarande vill veta hur det slutar, vilket kännetecknar all bra spänningslitteratur.